Nikotin är kärlek. Så sluta snacka. Jag och Nicko fredagsmyser med barnen. Film och godis, hela grejen. Nicko kysser som en gud och jag tänker att vår kärlekssaga är evig, så väl som episk.

Rönnen utanför kommer snart att slå ut. Nästa vecka ska det vara fest och skoj. Och viktiga möten. Men jag är less. Patienterna dör, mötena leder ingen vart, allt vatten rinner mot havet, men havet blir aldrig fullt. Som att livet kunde kännas mer meningslöst. Jag vill vara någon annan stans. Jag vill vara full och hög, eller på väg. Mot någonting. men jag står absolut stilla. Som att mitt hjärta inte slog. Som att stå och se på ekg:t när hjärtat bara rör sig och inte lyckas slå.

Jag säger till mig själv att det är en svacka. Att jag är besviken för jobbet jag inte fick, att jobbet blir skoj och att barnfilmer är söta. Men jag vet inte. Jag är som vanligt otacksam för allt som livet givit. Ser glasets botten närma sig istället för att njuta av vinet medan jag har det. Jag önskar att jag var annorlunda. Jävligt annorlunda. Jag borde skaffa ett liv. Istället sitter jag här i det här smutsiga, mörka hålan och snackar med mig själv.

Jag vet att det är en svacka. Att veckan har varit tung. Att jag är så jävla trött på död och lidande att jag faktiskt inte vill se mer av det, någonsin. Att beskedet om Os bebis sög ut den sista gnuttan ork och ersatte den med mörker. Att tanken på ett nytt jobb lyfte mig och fick mig att tänka på ett annat liv. En värld där man inte frotteras i olycka varje gång man kliver innanför dörren.

Men, men. Det kommer nya tider. Nya känslor. Barnen är i alla fall rara och trevliga. Hunden är magsjuk och jag har panik för om han måste ut innan Snöret somnar. Jag hoppas att han håller sig. Eller blir frisk…

Annonser