Min mamma ville aldrig att jag skulle klättra på saker, man kunde slå sig. Man skulle inte cykla över vägen, inte dricka hembränd sprit. Till slut blev allt en våt filt av välvilliga rekomendationer. Jag vill inte överleva, jag vill leva!

L var ute och drack öl igår. Jag är inte hennes mamma! Däremot så är jag mina barns ljuva moder som blev väckt vid två av Snöret och inte kunde somna om. Strax efter fyra kom Ls kompis E hem. Utan L. Jag, som fortfarande inte är Ls mamma frågar var hon har gjort av min fru. E, full som en kastrull, svarar att jag inte ska vara orolig, det fixar sig, gå och lägg dig! Där går en magisk gräns. Ingen kastrullfull välregredierad snärta talar om för mig att gå och lägga mig. Speciellt inte när jag börjar bli lite stressad. Så jag blir arg och fräser att det är dags att förklara varför hon kommer hem själv, var L senast sågs och vad klockan var då.

Okej, det är att gå över sina fruiska befogenheter. Vilket jag fyrtio minuter senare fick bekräftat av en lika kastrullfull L. Men det är så svårt. Det händer ju ingenting säger L. Jag lever i en värld där allting händer varje dag. Miljöskadad? Ja tack. Jag är uppväxt med föräldrar som sett allting hända, och jag blev likadan själv. När man inte kommer hem tittar jag på temperaturen och aproximerar hur länge man lever om man sover på vått gräs. Sån är jag. Jag är sån för att jag inte lever i Det-löser-sig-världen. Jag lever i Allting-allting-går-åt-helvete-världen. Det är en jävla skillnad.

Jag förstår mig inte på L som tror att det inte händer henne. när hon själv ser patienterna som går från att vara vanliga småbarnsföräldrar, till vårdkrävande, livstidshandikappade. Hur kan hon exkludera sig själv? Hur skapar man distansen från andras öden till sitt eget? Själv landar jag mellan indignation och avundsjuka. Hur kan det vara så lätt för henne att skapa distansen, att leva utan att ha som huvudmål att överleva, men så svårt för mig?

Annonser