Jag längtar alltid bort, jag är alltid på väg. Jag vet aldrig riktigt vart jag ska, men jag är på väg. Och så ibland stannar det upp. En eftermiddag på landet, solen skiner. jag sitter i solen och ser mina barn. Känslan av att vara där man är får mig att känna mig levande. Jag vet inte varför den är så svår att fånga. Men glimtarna är öronbedövande, ljuvliga.

I helgen var vi i Västerås. Först jag och L. Hotell och middag i stan. Och jag var där. jag såg henne i ögonen och tänkte att det var där jag  ville vara. Sekund för sekund. Lördagen och söndagen var vi på hundtävling. Hund efter hund sprang runt, runt. Och jag var där också. Efter hand har jag till och med lärt mig reglerna. Och jag gillar det. Bara när jag sov var jag på väg. Då var det datasystem och konfigurationer. Jag vaknar svettig och vet inte vad jag ska göra. För jobbet väntar. Resan finns alldeles utanför dörren och jag vet inte vad jag ska göra för att hålla mig kvar innanför dörren. För att behålla känslan av att vara där jag är. Att inte tappa bort mig i resan till det jag inte vet vad det är. En del människor lär få ångest av att vara stilla i tryggheten, andra av att röra sig i förändringar. jag vet bara inte var jag hör hemma. Eller om det spelar någon roll. När jag reser är jag lycklig, när jag verkligen känner att jag är på väg. Det är som med adrenalinet. Känslan av den kittlande ovissheten är en passion. Att stanna upp gör mig gråtmild, lycklig. Känslan av att ha allt man hade kunnat hoppas på. Att leva i lyckan av att ha en familj, att vara älskad. Att ha all den trygghet som man någonsin kunnat behöva.

Varför skulle jag behöva välja? Väljer lycka gör jag ju vilken väg jag än tar. Kanske ligger det bara i att inte se valet. Jag är den jag är. Jag har min längtan bort och jag har längtan efter att vara här. Jag har haft en bra helg och det är vad som räknas. Idag kommer barnen och jag ska bara se till att ge tvätten lite kärlek innan jag går till dagis.

Annonser