Jag ska gå till jobbet och ha vita kläder. Det var ett tag sedan nu. Jag, som alltid varit actionkåt, är nervös. Varje arbetspass den senaste månaden (tre stycken) har mina högprioriterade patienter avlidit. Jag vill inte mer. som sagt. Halva den här bloggen handlar ju för sjutton om min oförmåga att möta det där förbannade lidandet. Jag vet att jag borde ha lärt mig, eller att jag borde hämta statistik från fler arbetstillfällen för att säga att det alltid går åt skogen, men jag funkar ju inte så. Så nu ska det bli bättring. Jag ska gå till jobbet och ha det bra. Trevligt och bra och inte sorgligt.

Nästa vecka ska jag på intervju för jobbet jag inte trodde att jag skulle bli kallad till. Det känns fint. Det är lite dark side över det, men va fan. Jag vill ha det ändå. Jag vill, jag vill, jag vill!!!!

Nästa vecka är också veckan när min mamma genomför sin mastektomi med direkt protesinläggning. Jävla skit. Jag vill inte att hon ska göra den. Men jag vet att hon måste. Precis som jag. Och jag mår ju bra idag. Jag klarar mig med ett bröst. Men jag vill inte att hon ska bli så sjuk som jag. Det där att ligga ensam och frossa och undra om man kommer att hinna dö innan man reopereras är fett otrevligt. Men det är med lite tur någonting som bara hände mig. Även om jag lyckats med det två gånger.

Men som sagt. Nu är det dags att jobba och ha det trevligt. Det blir prima.

Annonser