En natt för tusen år sedan bar vi ut min glasåtervinning på gården. Så ställde vi upp burkarna och den trasiga, blå karaffen på rad. Vi stod framför dem och beundrade vårt verk en kort stund innan vi med systematik och stålklädda hättor sparkade sönder dem. Det var krossat glas överallt och ingen av oss övervägde konsekvenserna. Det var en  gång i en annan tid, ett annat dem mot ett annat vi. Och jag. Jag blev vuxen och jag lärde mig att bita ihop så att tänderna går sönder.

Men jag vill så gärna snöra på mig mina kängor. Ställa upp glasåtervinningen och sparka den i tusen bitar. Men kängorna bor i förådet och glaset slängde vi visst igår. Men jag är så arg. Jag är så arg för att jag är jag. För att livet är så skört. Då som nu är det så meningslöst fragilt och jag hatar det.

Och patienten rullar ut ur rummet. Mot någon annan stans. Jag byter förkläde och tvättar det smutsiga laryngoskopet. Det kanske ska användas igen. Och samtidigt som den geléartade massan i mig darrar så hårdnar ytskicktet. Jag kan inte gråta och jag kan inte skrika. Så jag morrar mellan sammanbitna tänder. Jag morrar att väl jag har slutat så får patienter dö bäst faan de vill. Men inte nu.

För av allt som glimmar blir det inte guld. Ibland blir det cancer som är så välspridd och ibland blir det organdonation. Och av att det jag ville… Men jag ler och morrar.

Jag slutar senast den första november. Efter det är det ett annat liv. Kanske inte ett bättre men jag behöver inte bli så hård. Jag behöver inte fundera mer. Inte veta att livet är sårbart. Kan man glömma det?

Annonser