Jag fick det där jobbet jag aldrig trodde att jag skulle få. Om tre månader är det över. Inga mer vita kläder, ingen död, inget kräks. Ingen postmortum sondsättning och inget blod under naglarna. Andra människors hud och kroppsvätskor ska inte längre vara nära mig utan att jag väljer det. Ibland förstår ingen varför jag byter jobb. Hur ett skrivbord och en dator kan locka mer än akutmottagning. Men det är inte så svårt. Jag tycker inte om människor. Jag har aldrig varit någon filantrop och kommer sannolikt aldrig att bli. Jag vill att mitt jobb ska vara en tävling. Jag vill ha adrenalinet, men jag fixar inte det där andra.Idag frågade en av mina chefer om det verkligen skulle bli roligt med ett skrivbordsjobb. Jag svarade att vita kläder ger mig panik, patienter ger mig panik, osjuka patienter gör mig förbannad och sjuka patienter gör mig ledsen. Det är bäst för alla att jag slutar. Hon tyckte att det fanns en poäng. Sen säger hon att hon har en receptbok med recept från alla hon har jobbat med, har jag något recept? Japp, det har jag. Jag ger henne mitt favoritrecept på dillchips med dilldipp. Tyvärr verkar det imponera föga. Hon har precis fått ett recept från en kollega som går i pension. Det är på en smarrig rabarberpaj. Hemmagjorda saker smäller alltid högre, jag kommer aldrig att förstå varför.

Igår var jag sängliggande-sjuk. Hela dagen nästan. Jag masade mig till dagis och sedan tillbaka till sängen. Samma vända på eftermiddagen.  Idag mådde jag bättre. Inte bra, men bra nog för att gå till jobbet. Halsen gör fortfarande ont men tempen var nog nästan normal (L sålde tempen till hunden och skaffade en ny som såg lika dan ut. Jag vet inte vilken som är vilken, så nu har hunden två, jag NOLL). Här kommer ju kruxet med att byta jobb. Allt jag behövde göra var att sticka mig själv i fingret och gå in på första, bästa läkarexpedition. Där skrevs antibiotika ut och så gick jag ner en trappa och hämtade den. Det är ju så lätt! Okej, mitt nya jobb har privat sjukförsäkring och sånt, men likväl. Så lätt!

Men nya jobbet trumfar! Det kommer att bli massor av jobb och jag kommer nog inte att kunna jobba tio minuter per timme och lägga resten på mobilspel. Å andra sidan får jag magsår av tristessen just nu. Inte idag. Idag var det skönt att bara glida omkring sakta, snacka lite och spela lite. Chefen säger att hon är jätteglad över det arbete jag lagt ner. Om hon bara visste. En vacker dag kanske de anställer någon som inte spelar mobilspel utan jobbar de åtta timmarna. Men då får väl chefen trösta sig med mitt favoritrecept och tänka att hon åtminstone har tur ibland 😉

Annonser