Vi åker till min hemstad och ingenting är sig likt. Allting står kvar, men min far är sjuk och orkar inte träffa oss. Istället passar vi på att besöka mina hemvändande vänner. De som flyttade tillbaka. Och de bor där vägen slutar och skogarna tar vid. Där allt är tyst och stilla som på kort. Vi äter kräftor på altanen i skymningen, deras barn sitter med. Allt är så stilla. Så hemma och så borta. men jag trivs. Det var många år sedan jag trivdes i min hemstad. Jag tänker att de haft tur som hittat det fina huset. Jag tänker på kontrasten mot de andra vänner vi besökt under sommaren. Vännen som precis fått HIV-besked, vännen som ska gifta sig och vara särbo. Och vi är mitt i idyllen. Men jag är glad att det inte är jag som bor där. Jag har längtat efter att kunna leva så, men jag är innerligt glad att jag inte kommit närmare ett hus i skogsbrynet. Trevligt var det i alla fall. De är snälla och rara och vi spelade gamla skivor och drack vin. Idag var det fullvärdig hundsportsdag och jo, jag är en nöjd andramatte. Hund och matte skötte sig som vanligt bra.

Tyvärr har ju juli tagit slut, när juli tar slut så börjar min mentala höst. Folk snackar om november som någonting dåligt, men augusti, när allting fortfarande är besvärande vackert, det är ju då man ser vad man kommer att förlora. Och jag går in i min bubbla och jag sluter mig för världen. Gör mig redo för att gå i ide. Men det går inte. Jag börjar mitt nya jobb om drygt en vecka. Jag ska vara mitt bästa. Jag ska inte vara sjuksköterska, jag ska ha mina egna kläder, som ska vara prydliga, jag ska ha kommit ihåg att tvätta håret. Inget ide, ingen vila. Inget grinande över att sommaren är slut. Jag tror att det är bra. Jag tror (egentligen) inte på att gräva ner sig. Jag har min blogg till att vältra mig i allt det jag inte gillar, allt som är obra. Resten gäller det bara att ha huvudet över vattenytan för att se.

Imorgon kommer barnen i alla fall. Äntligen. Det känns som hundra år sedan jag såg dem senast. Snöret har lärt sig cykla i sommar, han har börjat skolan. Dottern har fått kompisar i sin nya klass. Jag hoppas att det fortsätter att vara tokigt roligt, att ingenting slutar vara spännande och underbart.

Jo, jag tror att jag är redo för en ny höst. Livet rullar på och det rullar fort. Jag sörjer sommaren, men det är som det är. Ju sämre jag mår över att inte kunna se att sommaren fortätter, desto längre blir krisen. Det ordnar sig och det blir bra…

Annonser