Jag har två pass kvar. Två pass i bubblan där jag är bra. Som en akvariefisk på väg från ett akvarium till ett annat. Jag simmar runt och är en stor fisk i en tvåliterspåse, ovetandes om hur stora fiskarna är i mitt nya akvarium. Tänk om jag aldrig mer kommer att vara så bra? Tänk om det faktiskt bara är myten om att jag kan. Jag vet att jag alltid gör så här. Det var samma sak när jag började på akuten, samma sak när jag fick ett par timmar i veckan för att sköta mitt  administrativa jobb. Det är knepigt. Jag är ju bra och jag har varit bra i mina chefers ögon. De som anställer mig tror att jag kan. Varför kan jag inte bara lita på det?  Gå dit och tänka att jag klarar av det. Att jag kommer att lära mig. Nej, det går bara inte. Det måste vara jag som har inbillat folk att jag kan saker jag egentligen inte har en susning om.

Så det känns som att jag går och strålar mig i den sista glansen av den de tror att jag är. Hon som med rak rygg domderar och ställer krav, som alltid presterar, alltid levererar. Tänk om jag aldrig kommer dit igen. Men, ingen kan bli drottning över ett akvarium, om än mycket litet, vid knappt 30 års ålder och vara nöjd med det för alltid. Inte ens jag. Eller verkligen inte jag. Jag lägger huvudet mot bordet under ett möte och hör hjärtat räkna ner återstoden av min livstid när det blir tråkigt. Jag vet att det är oartigt, jag vet att jag borde uppmanas att sitta rakt på stolen och sköta mig. Men mötena är så tråkiga. Vi kommer ingenstans och när det enda som känns är tristessen, då är det inte värt någonting att vara bäst.

Där emellan står jag och jag vet inte vad jag vill. Jag vill ju ha det vadderade rummet, de invanda fikarumssarkasmerna. Men jag vill ha spänningen, att vara på väg och känna att jag nog någon gång kan bli som de som kan.  Sår jag går väl då. Jag väljer spänningen och utmaning (och att lämna mina barn till fem (17:00) varje dag), oavsett vad det kostar i stjärnglans.

Annonser