Jag lägger mig på soffan på övervåningen, för jag vet inte var jag ska ta vägen. Telefonen visar vädret i London och jag tänker att det kanske är ett tecken. Sedan släpper tanken.

Det är söndag och veckan har varit en studie i att le och verka som att det är som det ska. Det gick bra tills i natt när L frågar hur det egentligen är. Tårarna väller fram som om de bara väntat på en startsignal. Men allt är bra. Ingenting har hänt. Allting är bra och vi var på bröllop. För en vecka sedan fick finaste vännerna en son och solen lyser. Likväl.

Snörets psykolog säger att det går upp och ner. Det gör väl det. Men jag glider ifrån allt. Jag undrar vem jag än gång var. Thåström sjunger att jag hade allt att säga, men jag säger ingenting. Jag pratar om drinkar. Tänker på en man jag såg på en strand. Jag har aldrig pratat med honom. Aldrig varit närmare än fem meter, men likväl tog han sig in i mitt huvud, satte griller i mitt huvud och jag lät mig göra mig illa. Han var så blasé. Skägget var tovigt och självklart hade han sarong. Jag tänkte när jag såg honom där att han hade allt det jag skulle vilja vara. Han såg ut som att han kunde vara vart han ville. Som att han var fri. Ingenting liksom berörde honom. Kanske var mitt hår lika rufsigt, kanske såg jag lika fri ut?

Jag binder upp mig vid konventioner. Förväntar mig ett liv i ett flödesschema. Kanske slipper han det? Kanske ser han inte det som saknas, utan det som finns?

Mitt flödesschema går dessutom bra. Jag utvecklas, jag rör mig. Jag är där jag förväntade mig att vara. Jag vet inte varför det inte räcker. Jag vet inte varför jag krånglar och sabbar, gråter på badrumsgolv. Men jag vet att jag gör det och det är illa nog. Likväl tänker jag på mannen på stranden.Han hade kunnat ge min älskade allt det jag aldrig förmår och jag undrar om det någonsin kommer att sluta göra ont.

Annonser