Och det går upp och det går ner. Jag önskar att jag hittade balansen. Om jag kunde förutpå vågorna kanske jag kunde parera, men det kan jag inte. Jag vaknar och ger upp, jag vaknar och ler. I morse var världen katastrofal för min unge vän Snöret. Så hemsk att hans resurs fick komma ut på skolgården och möta oss för att jag skulle komma iväg till mitt jobb. För hans mor krävdes det en hel kopp automatkaffe för att komma över händelsen, sedan var allt bra.

Själv förstår jag inte. Jag kan inte begripa hur förra veckan kunde vara så ledsam fast allting var så bra, inte hur den här dagen kunde vara så bra fast den började så dåligt. Jag tror att jag måste bli bättre på att inte behöva förklara mina dippar för mig själv. Självklart tvivlar jag på vart jag är på väg. Självklart känner jag mig då och då snärjd mellan jobb och barn. Det gör nog alla. Det finns dagar som civilisationen hinner ikapp och man orkar inte springa när man jagar sig själv.

Det är som det är, men jag skäms när det händer. Skäms för att jag inte är tillräckligt lycklig, tacksam och anpassningsbar. Som om det är någonting som bara händer mig. Bara jag i hela världen känner ibland att hösten kommer för tidigt, barnen somnar för sent, pappaveckorna är för korta och 25-årsdagen tog slut för fort. Jag är livrädd för att åldras, det har jag alltid varit. Först nu börjar jag skörda frukterna av min ålder och det är goda frukter. Det är halvstora barn, det är att kunna gå i dräkt. Att äntligen inte vara tjej längre och inte verka som om man är osäker för att säkra kvinnor skrämmer skiten ur folk.

Jag gillar att bli vuxen. Livet leker och seriöst, jag har aldrig varit så bra som nu. Ålderdomen är ett trauma, årstidsmässigt såväl som kronologiskt. Jag accepterar väl det då…

Idag har jag träffat och burit och gosat med den nya bebisen. Jag älskar bebisar. Han var så fin, så liten. Mindre än någon annan bebis jag hållit i. Som en liten fågelunge. Snöret ville att jag skulle lägga honom i vagnen. Bebisens far tog med Snöret på en handtvätt och sedan fick Snöret klappa bebisens tunna hår, känna på de pyttesmå fingrarna. Snöret strök försiktigt med sin hand över bebisens lillfinger och sken upp, ”han är så gullig” sa han, tittade upp på mig och tilldade myndigt: ”lägg bort den nu mamma, den ska inte vara hos dig längre!”.

Annonser