Jag har varit tillbaka på jävla akuten i nästan två veckor och jag vill slå min chef i ansiktet och skrika åt henne. Det gör inte jag, för civilisationens förnedrande bojor hindrar mig effektivt. Som tur är. Jag morrar och fräser och känner mig låst. Det är ju ett av mina favorittillstånd och jag är ganska van. Självklart spelar jag mobilspel, självklart skolkar jag. Utbildandet går bra och jag tror att hålet jag tjatat i mitt huvud läker på en vecka.

Det är skönt att vara tillbaka på så sätt att jag ser att jag faktiskt på allvar ville därifrån. Det var grönare gräs på andra sidan och jag älskar att ha en hage utan stängsel. Att kunna glida in när jag vill och ha förtroendet att jag kommer att göra ett bra jobb. Om de tror på mig så gör jag det också. Det ställs långt högre krav och jag har ingen tid för mobilspelandet, men jag gillar det.

Nu är det  en dag kvar innan jag får lämna gruvan och åka tillbaka till framtidsfabriken. Det är så tryggt och mysigt i gruvan och jag tror att alla tycker om mig. Jag önskar ofta att jag hade varit nöjd med att vara där. På samma sätt som jag länge önskade att jag hade kunnat vara nöjd med mitt gamla familjeliv. Men nöjdheten blir en blöt filt av begränsningar och tvång. Samtidigt är det andra livet så knasigt och läskigt och lockande. Jag måste ha det knasiga och läskiga, jag kan inte annars. Jag kan inte leva ett liv där jag vill slå min chef för att hon tvingar mig att göra det jag får betalt för.

Det är inte mig det är fel på! Det är fel på flexklockan, konsensushysterin och dagsljusinsläppet. Det är bara det att det är bara jag som ser det.

Annonser