Snöret, nästan sex år gammal har en för jävla dålig dag. Tjejerna i skolan retas (vill kramas) och mamman bara ställer krav (vill gå till jobbet, vill ha hela grejer). Snöret står upp för sin rätt att förvägra flickorna kramar och mamman tidspassning. Idag har det skett medels skrik, springande och runtkastande av grejer. Jag blir så trött. Och ni undrar givetvis varför ungen fortfarande inte medicineras. Jo, det är så här: För att få en läkartid till specialisitkvinnan med de randiga recepten så krävs kötid. Vi har ju bara köat till den magiska läkartiden sedan i somras och på något sätt har den väntetiden inte alls hjälpt Snöret att sluta vara hyperaktiv. Jag skulle säga att utvecklingen är den motsatta. Personligen är jag trött på hyperaktivt.

Nu är den lille trött och ligger i soffan och ser på Svamp-Bob. Jag tror att det blev för sent igår och sedan kunde inte jag sova. Det fick givetvis till följd att jag inte kom upp i morse utan vaknade av ”nu har jag hällt ut all olja mamma, det finns ingen kvar”. Och det fanns det givetvis inte. Sånt är livet.

Ärligt talat så är jag lite less. Det är inte roligt att aldrig veta hur mycket kaos det ska bli. Det ända man vet är att det inte kommer att bli lugnt och skönt. Om man inte tittar på Svamp-Bob. Jag är inte trött på Svamp-Bob. Jag lever med det. Men då och då hade det varit skönt med variation.

Annonser