Det är äntligen november. Äntligen kan jag andas. Det är konstigt, det är väl nu man ska bli deprimerad? Men inte jag. Nu är det så gott som högsommar. De varma dagarna, de med plusgrader, är som soliga sommardagar. Samtidigt kommer snart snön och jag hatar snö. Men när det regnar, stormar och är dimma, då lever jag. Jobbet rullar på, bilen går bra. Jag och Snöret samexisterar och jag tror att jag närmar mig att kunna acceptera mig själv som mamma till honom. Just nu är mammarollen väldigt fokuserad på att släppa taget. Att inte låta konvensionen styra. Jag säger till honom att han får medicin, belyser hans vildhet för honom som någonting som inte är dåligt, bara Snöretspecifikt. Jag vill visa honom att jag älskar honom, accepterar den han är. Det är inte alltid lätt. I morse kastade han ett glas på plattorna utanför huset när brödet var för grovt. Tänk om man gjorde det alla mornar man egentligen ville ha vitt bröd, då skulle jag fortfarande dricka ur pipmugg. När vi skulle gå från fritids spottade han på fönstret för att hans kam var borta. Jag blev arg och sa NEJ, men kom på mig med att inte låta provokationen bli vår mötesplats, så jag la till ”nu är det verkligen dags att gå!”. Det fungerade. Det fungerade att bara avleda i morse, det fungerade på kvällen. Glaset kommer inte tillbaka. Alla de gånger jag skrikit och gråtit har inte givit mig en enda förstörd pryl tillbaka. Så jag avleder, återfår kontakten, återfår kontrollen.Jag måste vinna kriget. Förlorar jag mot mig själv och förlorar kontrollen igen så går det inte.

Annars då? Jo, jag trivs med att ha ett eget skrivbord. Trivs med att slippa prata med folk. Trivs med kaffemaskinen på nya jobbet och hatar att inte kunna allt jag är anställd för att kunna. Frustrationen och kaffeglädjen skapar ett sunt ekvilibrium. Jag vet att frustrationen nu är nödvändig. Jag är ju för fan alltid frustrerad. Är det inte för svårt så är det för lätt. Min lika nyanställda kollega är frustrerad för att jag får så mycket ansvar, och jag för att han får så lite. Sånt är väl livet. Och saknar jag vården? Nae, nog inte!

Annonser