”Rättvisan hägrar i fjärran, men vägen dit är svår, somliga dör vid två dagars ålder och andra blir hundra år.”

Det sas ofta i min familj när jag växte upp. Det säger väldigt mycket. Jag tänkte på det idag när jag gick från skolan, efter utvecklingssamtalet för Snöret. Jag förstår bättre varför min mamma grät i bilen på vägen hem från kvartsamtalen när jag var barn. Klumpen i halsen när ens barn inte håller måttet. Rädslan för framtiden, ilskan mot livet som inte blev som det skulle, sorgen över att det inte bara kunde fungera. Allt bakas samman och som alla luftvägshinder skapar det panik. Och istället för att vara lugn och spara sitt syre springer man runt, runt.

Jag köper snus och chips. Jag vet att det var mer som skulle handlas, men jag måste komma hem. Måste få bort känslan av misslyckande. Orättvisan finns inte. Eller? Jag lever ju i den bästa av alla världar. Snörets resurs undrar om Snöret säger något om henne hemma. I skolan säger han att hon är ful och dum och att han ska döda henne. Jag vet att han tycker om henne. Att hon ger honom trygghet och stabilitet. Varför gör han så? Don’t kill your darlings, darlig!

En gång i tiden var det jag som hade problemen. Det var min mor som grät. Det var jag som satt bredvid och kände skammen. Hur jag gång efter annan uppmanades att skärpa mig, engagera mig, lyssna när fröken pratade, sitta stilla, äta med kniv och gaffel. Och jag vet att jag inte kunde. Jag vet att jag inte förmådde att göra som de sa. När Fröken nu säger att Snöret inte vill så fräser jag. Han kan inte, han förmår inte. Han väljer inte att inte vilja. Och hon tar tillbaka, hon rättar sig. Men det är sagt.

Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om det är rättvist. Men nu är jobbet mitt. Det är väl bara att göra antar jag.

Annonser