Jag ligger i en säng i ett hotellrum långt bort och gråter. Jag gråter för att jag är trött och för att jag är misslyckad och för att jag inte vet vad jag ska göra. Jag här försökt att säga nej, men det gick inte. Jag här försökt att visa vad jag gör och att det räckte, men ingen förstod. Nu vet jag inte hur jag ska lösa det och det suger. Jag vill ringa min chef och säga upp mig. Jag vill sätta mig på första tåget bort härifrån. Ta ett morgonflyg till någonstans där inte allting måste göras. Jag måste sluta gråta. Jag vill jobba på äldreboende, dela dosetter. Sluta bry mig. Gå hem klockan fyra och slippa tänka. Slippa känna att allting är för mycket. Slippa känna att det är ett jobb att ringa lina om helgen. Hämta ut mediciner på apoteket utan att tycka att det blir för mycket att gå in där. Jag är så trött och jag vill bara bort. Och jag är redan borta. Mitt i mörkret i en okänd stad. Hur långt bort kan man egentligen vilja komma? Jag vet inte vad jag ska göra. Kan man egentligen gå tillbaka? På vems villkor går jag framåt? Fuck, jag hatar det här. Jag hatar att aldrig vara nöjd. Jag hatar att vara jag och jag hatar känslan av att aldrig leva upp till någons förväntningar.

Annonser