Jag ligger i en säng i ett hotellrum långt bort och gråter. Jag gråter för att jag är trött och för att jag är misslyckad och för att jag inte vet vad jag ska göra. Jag här försökt att säga nej, men det gick inte. Jag här försökt att visa vad jag gör och att det räckte, men ingen förstod. Nu vet jag inte hur jag ska lösa det och det suger. Jag vill ringa min chef och säga upp mig. Jag vill sätta mig på första tåget bort härifrån. Ta ett morgonflyg till någonstans där inte allting måste göras. Jag måste sluta gråta. Jag vill jobba på äldreboende, dela dosetter. Sluta bry mig. Gå hem klockan fyra och slippa tänka. Slippa känna att allting är för mycket. Slippa känna att det är ett jobb att ringa lina om helgen. Hämta ut mediciner på apoteket utan att tycka att det blir för mycket att gå in där. Jag är så trött och jag vill bara bort. Och jag är redan borta. Mitt i mörkret i en okänd stad. Hur långt bort kan man egentligen vilja komma? Jag vet inte vad jag ska göra. Kan man egentligen gå tillbaka? På vems villkor går jag framåt? Fuck, jag hatar det här. Jag hatar att aldrig vara nöjd. Jag hatar att vara jag och jag hatar känslan av att aldrig leva upp till någons förväntningar.
Archived Entry
- Post Date :
- januari 25, 2011 at 10:10 e m
- Category :
- Vardagsliv
- Do More :
- You can leave a response, or trackback from your own site.
Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
%d
januari 26, 2011 at 9:03 e m
Ok. Så här då. Jag tror att du behöver bena upp det hela lite. Varför menar du att du är misslyckad? För att du inte klarade att säga nej? För att de inte förstod? Kommer du träffa människorna igen? MÅSTE de förstå?
Och nej, du vill egentligen inte dela ut tabletter tror jag. Jag tror att utmaningen är en del av din livsluft. Jag tror att du behöver föra ut dig själv ur bekvämlighetszonen för att må bra. Och tyvärr innebär det att du ibland hamnar där isarna knakar. Eller brister. Men det är bara tillfälligt. Du ÄR bra och du KOMMER att klara av detta. Och blir det inte perfekt idag, så blir det det nästa gång. ALLA har svårt att cykla i början.
Sen är det dåligt att känna så om telefonsamtalet och apoteket. Det är typiska varningsklockor för mig, när jag börjar skala ner mår jag inte så bra. Så. Ta hand om DIG! Var rädd om dig! Försök sov. Försök vila. Försöka hitta pausen, glädjen, lugnet. Jag finns här. Har alltid ett öra till övers. Stor kram
januari 27, 2011 at 8:40 e m
Kram A, du är bäst. Du har så rätt. Det löser sig och det ordnar sig. Kram 🙂