I morgon kommer vi att lägga bud på en villa. Jag vet inte vad jag ska tro. Det är så stort och läskigt men roligt och panikslaget. Mitt i huspaniken vill min chef deportera mig till norra void. Det vill inte jag. Jag vill inte för att jag har barn och har jag barn så har jag. Det är inte så enkelt. Hade jag kunnat byta med barnens far så hade jag gjort det. Men väntan på att han säger nej är liksom inte riktigt värd mejlet som skulle behöva skickas. Jag blir bara ledsen. Jag frågade min mor, men det var ingenting hon hade lust med och om hon hade haft lust så hade hon inte haft tid och hade hon haft tid så hade stjärnorna stått fel. Underbara L säger att hon kan ha båda barnen, men jag säger nej. Jag har redan dåligt samvete för att hon får ta dem båda en kväll och natt i maj. Det räcker liksom. Jag vet hur det är, hur bunden man blir. Hur svårt det blir att ens komma ut på en kvällspromenad med hunden. Det går bara inte.

Det är dumt att det inte går. Det är dumt att det är just då. Det är dumt,dumt att det ska vara så svårt. Men nu är det som det är. Barnens far är som han är, deras mormor som hon är. Och om min chef tänker vara någonting liknande så finns det andra jobb att skaffa. Hmpf!

I övrigt måste jag säga att livet leker. Vi kollar ju på hus för guds skull! Hur stort är inte det? Och jag tror att vi är lyckliga. Det är ju alltid lite svårt att svara för någon annan. Men jag är det. Mitt liv är helt och fint och jag är glad!

Annonser