Första gången jag kysste L hade hon nyss cyklat omkull. Två, eller tre av hennes tänder saknades och hon hade fortfarande skorpor av skrapsår i ansiktet. Dagen hon kom in i läkemedelsrummet och visade mig såren tyckte jag att hon såg ut som en zombie. Lite otäck liksom. Likväl växte tanken på att kyssa henne. Frågan om hur det skulle vara att kyssa någon med en glugg av utslagna tänder. Jag är glad att hon slog ut de där tänderna, att hon hade skrapsår och såg lite läskig ut. Allt det fick mig att bortse från hennes egentliga utseende. Bara se det som fanns på insidan. Varje gång jag tänker på den tiden bubblar det till i mig. Det pirrar av nyförälskat fnitter. Hon var så fantastisk. Hade jag sett hur vacker hon var under sårskorporna hade jag aldrig vågat tänka tanken färdigt. Jag har aldrig varit mycket för vackra människor, de gör sig liksom bäst på bild. Men inte L. När jag väl såg henne var det på bild och hon så var vacker. På bilden står hon på en båt och tittar målmedvetet framåt, halva ansiktet är skuggat. Jag satt i timtal med bilden av L framför mig och L på andra sidan jorden. Jag såg att hon var vacker och jag tyckte mig förstå att vi aldrig skulle spela i samma liga hon och jag.

Det gör vi inte heller. Men vi kan möta varandra på ett sätt som jag inte vet om vi hade kunnat om vi varit mer lika. Om livet behandlat oss lika och våra erfarenheter varit de samma. Vi delar mycket och så mycket är så olika. Hon slutar aldrig att fascinera mig, förbrylla mig. Jag tror aldrig att det kommer att sluta pirra, av förälskelse, av nervositet. För vi är två pusselbitar som sitter ihop, men bara på ett hörn. Som de gamla mönstersågade träpusslen som faktiskt kan ha hur lustiga bitar som helst. Mitt äktenskap var ett modernt tusenbitarspussel. Det var minutiöst välpassat, tillrättalagt. Det var gjort i kartong och alla bitar vek sig samtidigt. Det spelade ingen roll att de satt ihop så bra, när allting gick att bryta sönder. De bitar som  jag och L utgör är solida bitar och vårt gränssnitt är minimalt. Likväl är det vackert, det är genuint och det är vårt.

Många dagar vill jag bara ha stabiliteten som de 998 andra bitarna skulle ge. Som att materialet inte spelar någon roll. Men det spelar all roll. Det är inte gränssnittet som är det viktiga, inte den yttre stabiliteten, det är faktiskt mönstermatchningen.

Annonser