Mollya

Det är morrrrgon, skriker Svamp Bob från övervåningen. Som att det skulle ha undgått någon. Är kaffet klart? Neeej, det är det inte. Har jag sovit tillräckligt? Nej, det har jag inte!

Detta har hänt:

01.10 Molly går och lägger sig efter att ha pratat med vännen Martin en timme.

ca. 02.00 Molly somnar

ca. 04.20! Molly vaknar på grund av att full fru försöker få plats i parets smala säng. Det går sådär och En vaken Molly i vargtimmar kan bara tänka på en sak: Snus! Sedan en vecka är allt det stora snuset borta och nu intas endast mini. Abstinensen skär i kroppen som ett sår.

05.10 Snöret kommer ner!

05.25 Snörets apförbannade mamma återgår till sin säng, fortfarande brutalt abstinent och inte speciellt nöjd.

06.40 Molly påbörjar en dag i Snörets tjänst. Snöret vill inte ha medicin, för han spelar död. Sörets mamma fräser att döda människor varken skriker eller springer runt. Sorgligt nog resulterar detta inte i att Snöret blir stilla och tyst. Han tar däremot medicinen.

Nuläge:

Fortfarande abstinent, trots snus. Kaffet fortfarande inte klart. En kofärgad hund snirklar runt mig i jakt på mat och jag hade, om tillgång bjudits, tryckt på den röda knappen, startat ett kärnvapenkrig och sluppit den här dagen.

Sommaren 1996 åkte jag buss med Elin. Älskade, fina Elin. Vi åkte till Bonn för socialistiskt läger. Det var så stort! Jag var inte ens 16 år och kom från en liten stad där det inte fanns stadsbussar. I Bonn fick jag lära mig att åka tunnelbana själv och köpa tyska värktabletter utan att någon tolkade åt mig. På bussen dit satt jag och Elin med huvudena sammanpressade för att kunna lyssna på samma freestyle. Elin var som en storasyster för mig och jag borde skriva till henne. För att jag tycker så hemskt mycket om henne, för att jag nog borde bemöda mig med att säga det till henne och för att hon skrev till mig för länge sedan. Ett brev om flottigt hår och raggsockor men också om att hennes far gått bort. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga att det borde ha varit annorlunda och att jag också saknade att ha flottigt hår och raggsockor. Att doften av gammal kompost var borta ur mitt liv också. Men hur jag än skrev så blev det fel. Här kommer i alla fall låten. Det är Cranberries med Dreams. Soundtrack till en magisk tonårssommar.

Den här låten spelas med klor i luften, det är varmt och jag är barfota. I handen pappersmugg med kaffe. Under den här perioden drack jag mitt kaffe med mjölk i eftersom jag alltid hade magkatarr. Simhallen hade kardemummamjölk i små brunprickiga paket. Det var den lyxigaste stunden på hela veckan. Jag satt i den kaklade trappan, med mp3-spelare och kaffe. Det var den halvtimmen jag hade för mig själv. När ingen drog i mig. Det var bara att vara och jag kunde inte göra någonting annat. Dottern skulle lära sig att simma och hemma väntade ett trasigt äktenskap och en odiagnostiserad son. Jobbet på akutvårdsavdelningen var så krävande och fritid, ja, det var den där halvtimmen. Jag brukade lyssna på den här låten och tänka att det var mig han sjöng om. Det är det inte längre. Men den speglar en lång period av mitt liv. Eskapismen, tristessen, paniken. Oförmågan att resa mig och gå och normaliseringen av det absurda dockhemsspelet.

Jag är en hob. Äventyr bär mig lite emot. Det är inte så konstigt, eller jo, det är det. Varje gång jag har genomfört en förändring i mitt liv har det blivit bättre än vad det var innan. Nu har vi hittat drömhuset, det är inte ens en månad kvar tills vi flyttar. Nästan allting är klart. Nu kommer de mörka molnen. De kalla fötterna. Känslan av att jag har givit mig ut på ett äventyr som övergår min förmåga. Jag vet inte varför men jag är sån! Jag tror att jag kan bo i ett hus, men kan jag vara administratör för ett hus? Kan jag gå in i familjeföretaget AB igen och den här gången med ett hus att ta hand om?

Jag har alltid haft det övergripande ansvaret för att saker blir gjorda, som jag ser det. Det jag känner nu är att jag inte kan ta hela ansvaret, vi måste vara två. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man säger att det är dags att tvätta bilen eller klippa gräsmattan på ett sätt så att man inte låter som en surkärring. Nu ser jag allt som behöver göras men vet inte hur jag ska förmedla oron om att jag kanske är den enda som ser det. Jag vet inte varför jag är orolig. Kanske för att min tid just nu verkligen inte räcker till. Jag springer mellan möten och fritids. Åker mellan norrland och hemma. Och när ska jag klippa gräset, säga upp bredbandet, posta papper till HSB, göra om försäkringar, boka städfirma, lämna in bilen för byte av ruta… listan är så lång och jag har inte ens ett hus än. Hur blir det sedan? Kommer jag att vara lika låst och lika stressad? Kommer gräset att bli klippt och kommer jag någonsin att få ordning?

Yrseln kommer direkt jag tänker på listan och på flytten och det fina huset. Just nu är det bara jobbigt. Jag vet att jag är sån. Det är jobbigt med förändringar. Det jobbigaste är att inte kunna förmedla det. Att se allting i svart och mörkgrått och inte kunna säga att det här känns så stort. Så jag gråter för småsaker, jag klarar inte små ändringar i planer och när jag förlorar ett uns av min vardagskoll så imploderar mitt universum. Fan, måtte denna flytt bara bli gjord så jag kan börja andas igen!

Jag är en dålig seriemonogamist. Jag har hatat att sitta fast, men ständigt dragit mig in i dåliga, taffliga relationer. Pojkar var den första tryggheten. Jag kommer från en trasig familj, jag förstår mig inte på flickor. Pojkar och jag har alltid klickat. Det börjar så bra och slutar alltid i katastrof. Jag säger: Bli inte kär, jag vill ha det enkelt. Och jag menar det. Även om det finns några män jag älskar, så kommer jag aldrig att bli kär. Men min separationsångest och längtan efter den där tryggheten säger: Var med mig alltid.Det är en katastrof för den som försöker.

Mitt första långa förhållande var med Rikard. Det var så dåligt som en relation kan vara. Det var inte 16-års-tafflig förälskelse.  Det var mina föräldrars bråk om stort och smått. Det var att leva i ett lågmält tjafs kantat av stora bråk. Ett underbart startskott för alla de konstiga relationer som skulle följa. Soundtrack till den relationen står Björna Afzelius för med fröken Julie. För mig blev det en ledsen saga om att mista sina oskulder. Att kastas in i vuxenvärlden och inse att man är en precis lika vidrig som den vuxenvärld man föraktade. Så här är för Rikard. För att vi så fint lärde varandra hur livet inte ska levas:

Det här en låt som gör mig glad. Självklart hade det hjälpt om Johan Johansson kunde sjunga, men man kan inte få allt. Det hade också varit bra om de hade en större budget än min dotters veckopeng. Nu är det som det är och jag tycker att låten är underbar. Jag vill springa ut i solen och sjunga på torg. Kraven är inte så höga, men det funkar ju ändå. Här kommer Johan med VA?

Jag gillar inte schlager. Alls. Men det var en pojke som arbetade på samma äldreboende som jag för länge sedan. Han tog sin bil och massor av de gamlas mediciner. På minnesstunden spelades den här. Jag lyssnar inte på schlager och hör aldrig den här låten spontant. Varje gång jag hör den så gråter jag, till och med nu. Det var så meningslöst att någon som bjuder upp dementa tanter till en dans ska få en minnesstund.  Det sitter i tårkanalerna, som ett gråtminne. Jag vet inte om den är bra. Den är vita liljor och en otröstlig mor. En chef som gråter sig igenom ett kort tal och ett namn av en tjugoåring som jag har glömt. Hur kan man glömma vad någon hette, men fortfarande gråta av hans favoritlåt?

Det finns så jävla många dåliga låtar. Min hatlåt genom alla tider är ”De sista ljuva åren”. Den är så dålig att jag inte tänker länka den.

Nå, jag är väl inte mer hob än att jag längtar hem efter ett äventyr. Jag sitter på det tredje tåget av fyra. Två timmar kvar. Under resans gång har mitt eget godis tagit slut och jag har övergått till företagets. Det är inte så gott, men jag är så brutalt abstinent och oavsett hur mycket microsnus jag snusar kommer jag inte ikapp. Det är en tragedi väl värd att nämna för varje gång jag jag laddar om med att dra ner på snuset så skjuter jag mig själv i foten. Det måste finnas disciplin, till och med i min värld! Jag måste väl för guds skull kunna hålla mitt missbruk i schack! Men ser jag vanligt snus så måste jag ha, bara en om dagen, eller fem.
Allt jag vill är att komma hem nu. Vakna utvilad och träffa min älskade. Allt detta ska jag göra de närmaste 12 timmarna. Det kommer att gå snabbt och lätt. Höljet på min telefon tycks mig något strömförande. Det stör!

Skogen har slutit sig kring mig. Det är ett flottigt avtryck på glasögat. Sambandet mellan dessa två fakta är lika kryptiskt som det faktum att jag befinner mig vid slutet av en skidbacke. Har slutet ett namn när början är toppen? Varför sover inte jag? Dagens utbildning var ett skämt. Det var inte bara mitt fel. Jag antar att någon annan hade fått liv i den livlösa gruppen. Men jag kunde det inte.

L säger att jag har ett normalt sömnbehov. Min kropp nejar det i hennes frånvaro. Det är så tyst här. Mitt i urskogen. Om man kunde räkna ljud skulle det vara lättare. Men tystnaden och skogen blir som att vara instängd. Lite som en resa till Twin peaks. Det är vackert men dåligt och överallt ligger en dimma av furu från sågverket. Det borde vara vilsamt, men det är det uppenbarligen inte! I morgon får jag åka hem. Sova i min säng, ta in min post. Vara i mitt universum och inte David Lynch.

Hotellsäng, ingen sömn. Sex timmar kvar till klockan ringer. Jag är ju egentligen lite på väg att somna så jag vill inte sätta på mig glasögonen. Om jag gör det kommer jag att tända. Tänder jag vill jag ha en snus, för såna är ju reglerna. Har jag väl tagit en snus så kommer jag att fortsätta läsa bok och då kan mina kursdeltagare fetglömma att få bra utbildning i morgon. SOS! Det är inte lätt att vara jag. Om fem dygn får jag dela sãng med min fru igen. Sova ihop. Då ska jag sova för ett helt år av ensamma hotellnãtter. Ljuva tanke, fina fru!