Ja, dags att skaka lite liv i skrivandet. Jag spenderar så många timmar varje dag vid datorn, komponerandes små deprimerande texter, så jag hinner inte riktigt med mina egna. Det är buggar hit, handhavandefel dit och i mitten sitter jag. En lagom bitter flicka i stormens öga. Till att börja med en statusuppdatering: Allt är bra. Klockan är 8:05 och jag känner mig bakis. Trots veckor av nykterhet. Snöret vaknar när det är dags för mat, och det var det visst för en timme sedan. Vi har köpt ett hus. Ett drömhus några mil utanför stan. Suburbia, farväl! Jag kommer att få ett hem som är mitt, en tomt som är min att vårda. En plats där jag ska vara, utan att någon ser mig, bakom den 2 meter tjocka granhäcken som ligger mellan oss och prärien. Sweet!

Dagen idag bjuder på samma rastlöshet som igår. Jag är på väg ut på äventyr och jag är inte klar. Jag vet inte vad jag ska säga. Kanske säger jag ”Hej jag heter Molly och jag är inte sjuksköterska längre”, improviserar resten. Jag har snott en 50-slides presentation och jag förstår alla slides och jag har satt mitt namn dem. Då borde det väl gå bra? Hon som ska assistera mig under tre dagars upprepning av äventyret verkar lite skeptisk. Men va fan, jag är van att inte ha koll men att ha okoll med ett leende.

Annonser