Jag är en dålig seriemonogamist. Jag har hatat att sitta fast, men ständigt dragit mig in i dåliga, taffliga relationer. Pojkar var den första tryggheten. Jag kommer från en trasig familj, jag förstår mig inte på flickor. Pojkar och jag har alltid klickat. Det börjar så bra och slutar alltid i katastrof. Jag säger: Bli inte kär, jag vill ha det enkelt. Och jag menar det. Även om det finns några män jag älskar, så kommer jag aldrig att bli kär. Men min separationsångest och längtan efter den där tryggheten säger: Var med mig alltid.Det är en katastrof för den som försöker.

Mitt första långa förhållande var med Rikard. Det var så dåligt som en relation kan vara. Det var inte 16-års-tafflig förälskelse.  Det var mina föräldrars bråk om stort och smått. Det var att leva i ett lågmält tjafs kantat av stora bråk. Ett underbart startskott för alla de konstiga relationer som skulle följa. Soundtrack till den relationen står Björna Afzelius för med fröken Julie. För mig blev det en ledsen saga om att mista sina oskulder. Att kastas in i vuxenvärlden och inse att man är en precis lika vidrig som den vuxenvärld man föraktade. Så här är för Rikard. För att vi så fint lärde varandra hur livet inte ska levas:

Annonser