Den här låten spelas med klor i luften, det är varmt och jag är barfota. I handen pappersmugg med kaffe. Under den här perioden drack jag mitt kaffe med mjölk i eftersom jag alltid hade magkatarr. Simhallen hade kardemummamjölk i små brunprickiga paket. Det var den lyxigaste stunden på hela veckan. Jag satt i den kaklade trappan, med mp3-spelare och kaffe. Det var den halvtimmen jag hade för mig själv. När ingen drog i mig. Det var bara att vara och jag kunde inte göra någonting annat. Dottern skulle lära sig att simma och hemma väntade ett trasigt äktenskap och en odiagnostiserad son. Jobbet på akutvårdsavdelningen var så krävande och fritid, ja, det var den där halvtimmen. Jag brukade lyssna på den här låten och tänka att det var mig han sjöng om. Det är det inte längre. Men den speglar en lång period av mitt liv. Eskapismen, tristessen, paniken. Oförmågan att resa mig och gå och normaliseringen av det absurda dockhemsspelet.

Annonser