Jag skrev en massa i september. Men allting blev privat. Allting gick för djupt. I oktober skrev jag ett inlägg.  Det handlade om att bli tvådimentionell. Om hur jag blivit tvådimentionell. Jag ville inte visa det heller. Vet någon hur det känns så kan man ju inte längre vara tvådimentionell. Så kom november. Höststormen la sig och syret kom kom tillbaka. Jag vet inte vad som händer i september, men jag tappar greppet. Jag tänker att jag borde hantera det, att jag inte är sån. Att jag har slutat vara sårbar. Jag reste mig ur askan och var inte längre sårbar.

Men jag grät på jobbet, jag grät hos vännen L och plötsligt var jag där igen. Jag  var liten och sårbar och ensam. Jag grät tills november kom och jag förstod att det var över. Nu är syret tillbaka och jag vet att det är stabilt. Jag vet att jag lever och jag vet så väl att jag måste hitta strategierna till nästa år. Jag måste växa, jag måste lära mig. Men jag vill ta mig fan inte. Vill inte vara mänsklig och sårbar. Jag vill ha vänner att ha roligt med, för djupa samtal klär mig inte. Jag gillar inte kriser, jag gillar folköl. Så det så. Men så var jag ändå jag och sanningen biter mig i svansen.

Jag träffade en tjej igår, som sa att jag borde begära en utredning. En sån som Snöret har gjort. En sån där jobbig jävla resa till. Där alla ska se dimentionerna. Och visst, det vore skönt. Det vore fint att inte lämna dammsugaren på när man går och lagar mat, eller att orka jobba hela dagar. Att inte flippa vid tre och sabba alla andras arbete till fem när man får gå hem. Eller att faktiskt kunna balansera på linan mellan tristessen som får mig att vilja byta jobb och utmaningarna som får mig att gråta, för att jag aldrig, aldrig kommer att klara det. Det är ingen stor grej egentligen. Jag skulle ju faktiskt kunna ringa vårdcentralen. Säga vad jag har för ärende, boka en tid och be om en remiss. Det skulle inte behöva gå fort. Jag har inga akuta problem. Och inte ett enda problem som jag vill dryfta. Men jag kanske skulle behöva få det gjort…

Annonser