Kanske är min hjärna tumlad och tömd, urblekt och tvättad, annars hade jag aldrig glömt.

Jag visste att det var tungt att blotta sitt liv för nya människor. Men jag hade glömt hur tungt det är. Hur vidrigt det är att inte kunna laga och inte kunna hjälpa.

Två och en halv timme av min dag har gått till att påminna mig om förnedringen. Resten till att försöka glömma. Vi skulle göra en plan för Snörets skolgång. Det gick inte. Allting är nattsvart och det finns ingen skolform som passar. Inga barn han vill vara med. Han har slutat prata igen och slår de andra barnen i stället. Han är inte utvecklingsstörd, därför måste han gå i vanlig klass. Det han gör där är att skriva bokstäver 20 minuter varje dag, i en soffa utanför klassrummet, eftersom hem inte orkar vara med de andra. Resten springer han omkring och ifrågasätta varför han måste vara där. Ska jag svara att det är Jan Björklunds fel? För det är det.

Jag måste sova. Jag är tom. Sedan tror jag att jag måste fixa det här. Bryta ihop och komma igen. Alltid slå tillbaka hårdare. Puss världen.

Annonser