Nu är det jul igen. Alla klär granar och pratar om juldagen, den underbara dagen. Det är så fantastiskt och på ett sätt så förstår jag. Det är som att se genom en glasruta och veta att det aldrig kommer att vara jag.

Jag umgås inte särdeles mycket med den familj jag växte upp med. Dels är den splittrad, dels är den trasig. Det går inte. Fungerar inte för mig, inte för dem. Istället blir jag en gäst. Aldrig hemma, alltid på andra sidag glasrutan. Det är kanske banalt, men det gör ont. Det gör ont att inte komma hem. Det gör ont att varje jul lämna bort sina barn för att de har det bättre någon annan stans. De har det bättre någon annan stans. Men det gör ont. Helt enkelt. Att allting ska vara hemma och gulligt och man själv är borta, det är obekvämt. Borta blir aldrig hemma.

Förutom för min bror. Vi skulle ses, om så bara en stund, på julafton. Men han är med sin svärmor. Det är bra, jag vill att han ska komma hem. Men jag vill att det för någon ska vara det prioriterade att vara med mig. Jag vill också vara med. Jag vill inte vara den som någon har med sig. Jag vill höra till, inte titta in. Det kommer aldrig att bli så, men det gör ont. En gång blott om året så…

Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila, ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån? Det är Winnerbäck och jag tror att det är det som är frågan. Som så ofta annars. Vad gör man när alla har rötter utom man själv? Ler och vinkar…?

Annonser