Jag har en barnfri söndag i soffan. Läser bok, snusar och dricker kaffe. L sover efter nattjobb. Det är inte så dumt helt enkelt. Livet går sin gilla gång och behandlar mig väl. I morgon kommer barnen och eftersom varje barnperiod nu pågår i tre veckor i stället för en, känns det lämpligt att ta tillfället i akt att läsa bok och göra ingenting. Jag borde förstås ta tag i att städa Snörets rum. De senaste månaderna har han utvecklat en besatthet av reklamtidningar. Framförallt när det förekommer mat och godis på bild. Högvinsten är när man kan ha flera exemplar av samma tidning och titta på identiska bilder på två ställen samtidigt. Resultatet blir en övervåning som ser ut som en illa skött återvinningsstation. Lite synd tycker hans mor. Lika så leder reklamfixeringen till nya frustrationer. Varför kommer det inte ny reklam varje dag? Varför finns det ingen ny tidning att titta på? Det brukar, som med så mycket annat mynna ut i att det är mitt fel. Jag borde ha fixat fler reklamutskick. Jag är lite vacklande i OCD-grejen. Om man är så fixerad kanske man inte borde ha tillgång till det alls? Jag kanske borde fråga någon som vet, helt enkelt.

De senaste månaderna har varit Snöret-tunga. Jag fastnar i varför-frågan igen. Varför min son? Varför mitt liv? Varför hade inte vi bara kunnat få ha det bra. Jag vet att det är en förmäten och felaktigt ställd fråga. Men jag ställer den ändå. Världen är fattig och ond på många platser och vi levet ett gott liv. Vi är omhuldade av trygghet och goda förutsättningar som de flesta, globalt sett, bara kan drömma om. Men det är ändå mikroperspektivet som regerar. Jag vill ha det där som alla runt omkring mig har. Alla de som kan ta sina ungar och gå iväg och fika, eller träffa vänner utan problem. Jag tycker att det är tungt att år efter år anpassa mig. Att inte se någon ljusning. Att veta att det är så mycket som Snöret faktiskt inte klarar av.

De senaste årens nedskärningar i välfärdssystem gör mig otroligt stressad. Plötsligt känns det inte alls som en säker utväg att Snöret kan flytta till ett särskilt boende när han växer upp. Jag är livrädd för att det inte ska finnas några utvägar. Att han och jag alltid ska leva det här livet. Jag vet att det låter märkligt, att ens tänka så om sitt barn. Men varje lämning och varje hämtning i skolan är en utmaning, varje gång han ska äta och varje gång han ska sova. Alla veckor med Snöret har jag magkatarr och varje ledig dag med honom är en mycket lång färd från dag till natt.

Jag älskar min son, älskar honom så det gör ont. Älskar honom varje minut. Men jag önskar att det var lättare. Bara lite, lite lättare.

Annonser