Jag träffade Daniel idag. Med 15 sekunders mellanrum skickar vi båda ”jag blir lite sen, men jag är på väg”-sms. Jag sätter mig i parken, vid kyrkan, på gräsmattan vid muren, med min bok och väntar; för jag är ändå först. Daniel hoppar upp, sätter sig bakom mig, kramar om mig och säger att han älskar mig. Jag lutar mig bakåt och en pusselbit faller i en annan. Han som varken är bror eller vän, och både och, håller sina armar om mig en lång stund. Vi skämtar om hans ligg för gårdagen och det för idag, pratar allvar om relationen som han precis lämnat bakom sig. Plågan i att man måste gå åt samma håll båda två för att kunna leva ihop som älskande. Problemet med trasigheten, bristen på plåster och viljan att laga. Vi sitter i samma båt, eller satt, eller, tja…

Timmarna som alltid är för korta väl vi pratar på riktigt, rinner mellan våra fingrar som sand eller vatten. Vi gör allt snabbt. Pratar snabbt, äter snabbt. Ser på skor som inte finns i min storlek snabbt och sen dricker vi kaffe. Kaffet är varmt och starkt och fjortisarna vid bordet stör bara lite. Den ena är rädd för att föda barn, för ”vem vill ha ont och få en stor lampa uppkörd i fittan?”. Jag rättar inte men blir ofokuserad och stirrig, Daniel pratar om Afrika. Han vill väldigt gärna att jag ska följa med dit, jag vill inte. Inte alls faktiskt. Jag vet inte varför. Jag har alltid varit paniskt rädd för att vidga mina cirklar. Nu är det omöjligt med både barn och bröst och en massa annat. Annars vet jag inte. Jag känner att jag måste ta steget, förr eller senare. Jag måste våga flytta mig mer än i sidled. Någon jävla gång. Men det bär mig emot. När Daniel frågar vad jag drömmer om, tänker jag att jag är kissnödig och att jag saknar mina barn. Det är inga storslagna drömmar. Men det är allt jag kommer på.

Senare går vi förbi den där kyrkan igen. Nu står ett nygift par utanför och det tas bilder och kastas ris. ”Jag vill gifta mig” säger jag. Jag undrar om jag egentligen vill gifta mig eller om jag bara vill ha det att se fram emot. Någonting som väntar, någonting storslaget. Kanske vill jag gifta mig för att jag inte kan. För att jag redan är gift (med barnens far) och för att L aldrig kommer att vilja gifta sig med mig. Mest av allt vill jag vara skild. Det räcker ganska långt, men det är en lång väg dit och jag har inte ens börjat samla kraft för att ta den diskussionen med barnens far. Just nu är jag tillbaka på ruta -10000 och jag frågar mig hur jag någonsin ska komma dit. När jag ser min feghet i vitögat undrar jag hur jag någonsin lyckades separera. Efter detta åker vi till slätten och besöker gemensamma vänner. Blivande föräldrar. Jag kompletterar min önskelista med ett barn. Och så mina barn. Fler barn, barn jämt.

Givetvis berättar jag om mina önskningar för L när vi ses. Hon ser på mig lika skrämt som hon brukar när ämnena kommer upp. Det är inte så lätt. Jag är redan gift och har redan barn. Jag har det och jag vill ha mer av det. Hon har aldrig velat ha det och kan inte tänka sig att vilja det. Jag förstår henne och det är okej. Jag önskar att hon ville, men jag klarar mig. Vi har det ju bra. Och jag fick kissa och på torsdag kommer mina barn. Då ska jag vara frisk. Jag önskar mig ingen resa till afrika (även om jag borde) och jag accepterar att jag inte kommer att bli gift igen och att jag inte får fler barn. Men snälla, låt mig bli frisk så jag kan ta hand om mina barn.

Annonser