här och nu

Jag har en barnfri söndag i soffan. Läser bok, snusar och dricker kaffe. L sover efter nattjobb. Det är inte så dumt helt enkelt. Livet går sin gilla gång och behandlar mig väl. I morgon kommer barnen och eftersom varje barnperiod nu pågår i tre veckor i stället för en, känns det lämpligt att ta tillfället i akt att läsa bok och göra ingenting. Jag borde förstås ta tag i att städa Snörets rum. De senaste månaderna har han utvecklat en besatthet av reklamtidningar. Framförallt när det förekommer mat och godis på bild. Högvinsten är när man kan ha flera exemplar av samma tidning och titta på identiska bilder på två ställen samtidigt. Resultatet blir en övervåning som ser ut som en illa skött återvinningsstation. Lite synd tycker hans mor. Lika så leder reklamfixeringen till nya frustrationer. Varför kommer det inte ny reklam varje dag? Varför finns det ingen ny tidning att titta på? Det brukar, som med så mycket annat mynna ut i att det är mitt fel. Jag borde ha fixat fler reklamutskick. Jag är lite vacklande i OCD-grejen. Om man är så fixerad kanske man inte borde ha tillgång till det alls? Jag kanske borde fråga någon som vet, helt enkelt.

De senaste månaderna har varit Snöret-tunga. Jag fastnar i varför-frågan igen. Varför min son? Varför mitt liv? Varför hade inte vi bara kunnat få ha det bra. Jag vet att det är en förmäten och felaktigt ställd fråga. Men jag ställer den ändå. Världen är fattig och ond på många platser och vi levet ett gott liv. Vi är omhuldade av trygghet och goda förutsättningar som de flesta, globalt sett, bara kan drömma om. Men det är ändå mikroperspektivet som regerar. Jag vill ha det där som alla runt omkring mig har. Alla de som kan ta sina ungar och gå iväg och fika, eller träffa vänner utan problem. Jag tycker att det är tungt att år efter år anpassa mig. Att inte se någon ljusning. Att veta att det är så mycket som Snöret faktiskt inte klarar av.

De senaste årens nedskärningar i välfärdssystem gör mig otroligt stressad. Plötsligt känns det inte alls som en säker utväg att Snöret kan flytta till ett särskilt boende när han växer upp. Jag är livrädd för att det inte ska finnas några utvägar. Att han och jag alltid ska leva det här livet. Jag vet att det låter märkligt, att ens tänka så om sitt barn. Men varje lämning och varje hämtning i skolan är en utmaning, varje gång han ska äta och varje gång han ska sova. Alla veckor med Snöret har jag magkatarr och varje ledig dag med honom är en mycket lång färd från dag till natt.

Jag älskar min son, älskar honom så det gör ont. Älskar honom varje minut. Men jag önskar att det var lättare. Bara lite, lite lättare.

 

+1

Nu är det jul igen. Alla klär granar och pratar om juldagen, den underbara dagen. Det är så fantastiskt och på ett sätt så förstår jag. Det är som att se genom en glasruta och veta att det aldrig kommer att vara jag.

Jag umgås inte särdeles mycket med den familj jag växte upp med. Dels är den splittrad, dels är den trasig. Det går inte. Fungerar inte för mig, inte för dem. Istället blir jag en gäst. Aldrig hemma, alltid på andra sidag glasrutan. Det är kanske banalt, men det gör ont. Det gör ont att inte komma hem. Det gör ont att varje jul lämna bort sina barn för att de har det bättre någon annan stans. De har det bättre någon annan stans. Men det gör ont. Helt enkelt. Att allting ska vara hemma och gulligt och man själv är borta, det är obekvämt. Borta blir aldrig hemma.

Förutom för min bror. Vi skulle ses, om så bara en stund, på julafton. Men han är med sin svärmor. Det är bra, jag vill att han ska komma hem. Men jag vill att det för någon ska vara det prioriterade att vara med mig. Jag vill också vara med. Jag vill inte vara den som någon har med sig. Jag vill höra till, inte titta in. Det kommer aldrig att bli så, men det gör ont. En gång blott om året så…

Om jag kommer dit igen, har du en plats där jag kan vila, ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån? Det är Winnerbäck och jag tror att det är det som är frågan. Som så ofta annars. Vad gör man när alla har rötter utom man själv? Ler och vinkar…?

 

Tumlad och tömd

Kanske är min hjärna tumlad och tömd, urblekt och tvättad, annars hade jag aldrig glömt.

Jag visste att det var tungt att blotta sitt liv för nya människor. Men jag hade glömt hur tungt det är. Hur vidrigt det är att inte kunna laga och inte kunna hjälpa.

Två och en halv timme av min dag har gått till att påminna mig om förnedringen. Resten till att försöka glömma. Vi skulle göra en plan för Snörets skolgång. Det gick inte. Allting är nattsvart och det finns ingen skolform som passar. Inga barn han vill vara med. Han har slutat prata igen och slår de andra barnen i stället. Han är inte utvecklingsstörd, därför måste han gå i vanlig klass. Det han gör där är att skriva bokstäver 20 minuter varje dag, i en soffa utanför klassrummet, eftersom hem inte orkar vara med de andra. Resten springer han omkring och ifrågasätta varför han måste vara där. Ska jag svara att det är Jan Björklunds fel? För det är det.

Jag måste sova. Jag är tom. Sedan tror jag att jag måste fixa det här. Bryta ihop och komma igen. Alltid slå tillbaka hårdare. Puss världen.

 

mitt i

Jag skrev en massa i september. Men allting blev privat. Allting gick för djupt. I oktober skrev jag ett inlägg.  Det handlade om att bli tvådimentionell. Om hur jag blivit tvådimentionell. Jag ville inte visa det heller. Vet någon hur det känns så kan man ju inte längre vara tvådimentionell. Så kom november. Höststormen la sig och syret kom kom tillbaka. Jag vet inte vad som händer i september, men jag tappar greppet. Jag tänker att jag borde hantera det, att jag inte är sån. Att jag har slutat vara sårbar. Jag reste mig ur askan och var inte längre sårbar.

Men jag grät på jobbet, jag grät hos vännen L och plötsligt var jag där igen. Jag  var liten och sårbar och ensam. Jag grät tills november kom och jag förstod att det var över. Nu är syret tillbaka och jag vet att det är stabilt. Jag vet att jag lever och jag vet så väl att jag måste hitta strategierna till nästa år. Jag måste växa, jag måste lära mig. Men jag vill ta mig fan inte. Vill inte vara mänsklig och sårbar. Jag vill ha vänner att ha roligt med, för djupa samtal klär mig inte. Jag gillar inte kriser, jag gillar folköl. Så det så. Men så var jag ändå jag och sanningen biter mig i svansen.

Jag träffade en tjej igår, som sa att jag borde begära en utredning. En sån som Snöret har gjort. En sån där jobbig jävla resa till. Där alla ska se dimentionerna. Och visst, det vore skönt. Det vore fint att inte lämna dammsugaren på när man går och lagar mat, eller att orka jobba hela dagar. Att inte flippa vid tre och sabba alla andras arbete till fem när man får gå hem. Eller att faktiskt kunna balansera på linan mellan tristessen som får mig att vilja byta jobb och utmaningarna som får mig att gråta, för att jag aldrig, aldrig kommer att klara det. Det är ingen stor grej egentligen. Jag skulle ju faktiskt kunna ringa vårdcentralen. Säga vad jag har för ärende, boka en tid och be om en remiss. Det skulle inte behöva gå fort. Jag har inga akuta problem. Och inte ett enda problem som jag vill dryfta. Men jag kanske skulle behöva få det gjort…

 

Göra slut och hålla käften

Två saker jag inte kan. Jag bannar mig själv för det. Innerligt. Vi tar det i ordning:

Göra slut.

Jag ville sluta snusa, jag ville inte vara med mer, det var som att dansa när man är trött i fötterna. Jag ville bara av dansgolvet. Jag var så bra. Jag sa tack och hej och jag njöt av solen, av L, av det artificiella nikotinet. Jag kunde. Sedan hörde jag Adeles ”Someone like you”. Jag grät. Fast det gick så bra. Jag satt vid mitt skrivbord och solen var borta, semestern var slut. Jag behövde all kärlek jag kunde få. Jag gick tillbaka. Vi gjorde upp över en dosa som legat på skrivbordet under min sju veckor långa frånvaro. Det kändes torrt först. Men det är vi för evigt. I nöd och lust, oavsett om jag vill det eller inte.

Och så hålla käften

Om jag bara kunde

Någon gång

Låta något passera

Jag är kollegan du inte egentligen vill ha

Jag lovar

Och det gör mig lite matt att jag ska träffa min chef för att gå igenom mina arbetsuppgifter, när allt jag egentligen vill är att slappa, ha semester, lyssna på musik, snusa, dricka kaffe, ligga i gräset och ha det fint. Till råga på allt skickar jag kollegor till andra chefer för personliga samtal. Jag är inte Moskva. Jag är Nordkorea. Stor i orden. Ovillig i arbete och fritid.

 

helvetes jävla skitdag

Jag är så trött. Så less på barnansvar. Så less på att leva barnliv. Nu har jag och Snöret ätit middag i en och en halv timme. Nalle Puh har kommit och gått, fiskpinnarna består. Det är som det är när det är som sämst. L är ute någonstans och dottern har haft den goda smaken att låsa in sig på sitt rum. Dagen har varit lång och vild och jag är mer less än nödvändigt. Jag önskar att jag hade mer tålamod. Kan det inte bara komma tillbaka? En och en halv vecka kvar. Dottern vill bara shoppa, sonen vill bara vilda. Jag står mitt emellan och vill vara kvar i mitt trädgårdsland. Inte passa barn dygnet runt. Dottern är dessutom stor nog för att gnälla på att jag går och lägger mig för tidigt. Börjar känna mig smått psykotisk.

Det är ju inte barnens fel. Det är jag som är mamman, jag som borde reda ut situationen. Men jag vet inte vad jag heter snart och jag saknar min frihet som om det vore syre. Ge  mig luft för fan! Om inte annat så kom hem med min mobiltelefon och ge mig åtminstonne min eskapism tillbaka. Jag behöver den!

 

mornar att hata

Det är morrrrgon, skriker Svamp Bob från övervåningen. Som att det skulle ha undgått någon. Är kaffet klart? Neeej, det är det inte. Har jag sovit tillräckligt? Nej, det har jag inte!

Detta har hänt:

01.10 Molly går och lägger sig efter att ha pratat med vännen Martin en timme.

ca. 02.00 Molly somnar

ca. 04.20! Molly vaknar på grund av att full fru försöker få plats i parets smala säng. Det går sådär och En vaken Molly i vargtimmar kan bara tänka på en sak: Snus! Sedan en vecka är allt det stora snuset borta och nu intas endast mini. Abstinensen skär i kroppen som ett sår.

05.10 Snöret kommer ner!

05.25 Snörets apförbannade mamma återgår till sin säng, fortfarande brutalt abstinent och inte speciellt nöjd.

06.40 Molly påbörjar en dag i Snörets tjänst. Snöret vill inte ha medicin, för han spelar död. Sörets mamma fräser att döda människor varken skriker eller springer runt. Sorgligt nog resulterar detta inte i att Snöret blir stilla och tyst. Han tar däremot medicinen.

Nuläge:

Fortfarande abstinent, trots snus. Kaffet fortfarande inte klart. En kofärgad hund snirklar runt mig i jakt på mat och jag hade, om tillgång bjudits, tryckt på den röda knappen, startat ett kärnvapenkrig och sluppit den här dagen.

 

dag 7 en låt som påminner om ett speciellt tillfälle

Sommaren 1996 åkte jag buss med Elin. Älskade, fina Elin. Vi åkte till Bonn för socialistiskt läger. Det var så stort! Jag var inte ens 16 år och kom från en liten stad där det inte fanns stadsbussar. I Bonn fick jag lära mig att åka tunnelbana själv och köpa tyska värktabletter utan att någon tolkade åt mig. På bussen dit satt jag och Elin med huvudena sammanpressade för att kunna lyssna på samma freestyle. Elin var som en storasyster för mig och jag borde skriva till henne. För att jag tycker så hemskt mycket om henne, för att jag nog borde bemöda mig med att säga det till henne och för att hon skrev till mig för länge sedan. Ett brev om flottigt hår och raggsockor men också om att hennes far gått bort. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga att det borde ha varit annorlunda och att jag också saknade att ha flottigt hår och raggsockor. Att doften av gammal kompost var borta ur mitt liv också. Men hur jag än skrev så blev det fel. Här kommer i alla fall låten. Det är Cranberries med Dreams. Soundtrack till en magisk tonårssommar.

 

Dag 6 En låt som påminner mig om ett ställe

Den här låten spelas med klor i luften, det är varmt och jag är barfota. I handen pappersmugg med kaffe. Under den här perioden drack jag mitt kaffe med mjölk i eftersom jag alltid hade magkatarr. Simhallen hade kardemummamjölk i små brunprickiga paket. Det var den lyxigaste stunden på hela veckan. Jag satt i den kaklade trappan, med mp3-spelare och kaffe. Det var den halvtimmen jag hade för mig själv. När ingen drog i mig. Det var bara att vara och jag kunde inte göra någonting annat. Dottern skulle lära sig att simma och hemma väntade ett trasigt äktenskap och en odiagnostiserad son. Jobbet på akutvårdsavdelningen var så krävande och fritid, ja, det var den där halvtimmen. Jag brukade lyssna på den här låten och tänka att det var mig han sjöng om. Det är det inte längre. Men den speglar en lång period av mitt liv. Eskapismen, tristessen, paniken. Oförmågan att resa mig och gå och normaliseringen av det absurda dockhemsspelet.

 

The huspanik

Jag är en hob. Äventyr bär mig lite emot. Det är inte så konstigt, eller jo, det är det. Varje gång jag har genomfört en förändring i mitt liv har det blivit bättre än vad det var innan. Nu har vi hittat drömhuset, det är inte ens en månad kvar tills vi flyttar. Nästan allting är klart. Nu kommer de mörka molnen. De kalla fötterna. Känslan av att jag har givit mig ut på ett äventyr som övergår min förmåga. Jag vet inte varför men jag är sån! Jag tror att jag kan bo i ett hus, men kan jag vara administratör för ett hus? Kan jag gå in i familjeföretaget AB igen och den här gången med ett hus att ta hand om?

Jag har alltid haft det övergripande ansvaret för att saker blir gjorda, som jag ser det. Det jag känner nu är att jag inte kan ta hela ansvaret, vi måste vara två. Men jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man säger att det är dags att tvätta bilen eller klippa gräsmattan på ett sätt så att man inte låter som en surkärring. Nu ser jag allt som behöver göras men vet inte hur jag ska förmedla oron om att jag kanske är den enda som ser det. Jag vet inte varför jag är orolig. Kanske för att min tid just nu verkligen inte räcker till. Jag springer mellan möten och fritids. Åker mellan norrland och hemma. Och när ska jag klippa gräset, säga upp bredbandet, posta papper till HSB, göra om försäkringar, boka städfirma, lämna in bilen för byte av ruta… listan är så lång och jag har inte ens ett hus än. Hur blir det sedan? Kommer jag att vara lika låst och lika stressad? Kommer gräset att bli klippt och kommer jag någonsin att få ordning?

Yrseln kommer direkt jag tänker på listan och på flytten och det fina huset. Just nu är det bara jobbigt. Jag vet att jag är sån. Det är jobbigt med förändringar. Det jobbigaste är att inte kunna förmedla det. Att se allting i svart och mörkgrått och inte kunna säga att det här känns så stort. Så jag gråter för småsaker, jag klarar inte små ändringar i planer och när jag förlorar ett uns av min vardagskoll så imploderar mitt universum. Fan, måtte denna flytt bara bli gjord så jag kan börja andas igen!