Några av mina favoritvänner har fått barn. Vi var en gång i tiden väldigt nära men vi är det inte längre. Men jag tycker om dem, mycket. De har betytt otroligt mycket för mig och det är i sanning tråkigt att ha glidit ifrån dem. Nu har de fått en bebis och han mår inte bra. Det räckte med att skrapa med en liten nagel på mammans sms för att inse att det inte riktigt var som det skulle. Efter en snabb efterhörning, också via sms, visar det sig att den lilla är sjuk, kanske fosterskadad, kanske inte. Nu vet jag det, och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vad gör man? Hur närmar man sig en familj som fortfarande är inlagd? Både mamman och sonen är dåliga och jag känner mig borttappad. Jag vet för mycket och för lite, känner dem för mycket och för lite. Jag kan inte bara trampa på, kan inte stå kvar och titta på, eller titta bort. Jag önskar dem allt väl. Jag önskar att han aldrig krampar mer, att de får bukt med hans infektion och att de snart får komma hem.
Ibland kan jag önska att jag inte var den enda med ett speciellt barn. Det är en hemsk tanke att önska att man kunde dela oron och sorgen med någon som går i samma skor. Men jag vill inte att det ska hända dem. Jag önskar att det bara skulle ha behövts ett stort grattis och en söt sparkdräkt.
Jag avslutade min sista jobbnatt för året med att smälla i dörrar, slänga ner mina skitiga kaffekoppar i diskmaskinen, skvallra för chefen och svärande lämna akuten. Som vanligt med andra ord. Jag är inte på väg att bli en bitterfitta, jag har alltid varit det. Jag avskyr nya läkare, jag skyr dem som pesten. Dessutom kan man inte skälla ut dem efter noter, för alla har rätt att vara nya. Nog om det. Det är som det har varit och få saker kommer att ändra sig.Nu ska jag jobba administrativt imorgon och sedan är jag ledig. Fem dagar i streck. Varav flera i sällskap med min hustru. Vem kan klaga?
Snart är vårt hem färdigrenoverat. Jag är så erbarmligt jävla trött på hantverkare. Så trött på grejer, så trött på kaoset de för med sig. Så trött på mig själv som aldrig kan vila i en situation som inte är perfekt. Men snart så. Det kommer att bli fint och jag kommer att trivas. Alla golv är lagda, alla väggar är målade, alla badrum är kaklade och snart är det inrett. Perfa!
Och eftersom det är kaos och jag inte gillar kaos så gör jag ingenting. Finns det inte kaffe, så blir det inget kaffe! Nej, jag skojar, kaffe blir det. Däremot substitutionerar jag maten med godis och chips. L jobbar och jag ids inte. Jag vill inte se köket. Kaffet är illa nog. Pasta kan jag äta en annan dag. Idag blir det chillichips och pingvinstång och saft.
Och när jag väl vet att ingen är så dålig som jag. Att allting jag gör bara gör det sämre. Då finns det liksom ingen väg tillbaka. Jag vet redan att dagen är dålig för att jag har begått något av de där felen som jag gör utan att veta vad jag gör och hur. Jag är så dålig och allting jag gör gör situationen värre. Så går ytterligare en helg. Dottern skriker att hon inte vill bo här och sonen bara skriker. I mitten står jag. Fångad i drömmen om en familj. Fångad i en illusion om att jag skulle ha kapaciteten att reda ut en familj. Förmågan att vara mamma. Och av allt det jag drömde om blev det intet. Det blev lussekatter. Det blev middag. Det blev borttorkade tårar innan Snöret sliter upp badrumsdörren. Varför kan jag inte få det att fungera? Varför kan alla andra men inte jag? Hur kan det ploppa upp en massa välfungerande människor överallt när det är så infernaliskt jävla svårt att ens få en lördag att fungera?
Idag har jag känt mig så ensam. Jag har fastnat i att min far verkar ha sagt upp kontakten med mig. Att min mor bara skäller på mig och att alla andra är så jävla perifera. Jag hade så gärna velat ha en sån där förälder. En liten trygghet att luta mig mot. Någonstans att åka, att bara vara. Någon som sa att barn växer. Att det inte är så lätt att vara ensamförälder. Istället är vi kvar i köket och jag hatar att vara jag. Och även om bullarna blir goda så känner jag hur jag faller. Hur jag handlöst faller utför och blir till ingenting.
Förmågan att välja är ingen superkraft jag är begåvad med. Jag saknar flera superkrafter som skulle ha gjort mig till en större och modigare människa än den jag är idag. Men jag önskar ibland att jag inte var så brutalt velig. Även om det verkar som att jag bestämmer mig så sparar jag ögonblicket, ångrar och grämer mig. Ser tillbaka och tänker att en annan lösning kanske hade varit möjlig. Men så måste jag ändå välja. Jävla val. Jävla sätt att utsätta sig själv för drömmar och mardrömmar.
Vad är då vitsen med nojan idag? Jo jag har kommit in på en utbildning. Det var ju inte så länge sedan sist jag började en utbildning och gick en dag och slutade igen. Sedan har jag ångrat mig, tänkt att jag gjorde rätt, ångrat mig igen. Då var det personalvetenskap, nu är det prehospital omvårdnad. Det vill säga ambulanssjukvård. Det är ingen egentlig dröm att åka tut-tut-bil. Adrenalinet som så sällan är lagom är en illusion. Men, å andra sidan, en vidareutbildning skulle få upp min lön, skulle vara en nödvändighet om jag vill forska, ser bra ut i cv:t och skulle kanske inte vara helt fel. Men jag har ju precis bestämt mig för att låta bli. Vila i vad jag har och försöka lära mig att trivas. Bara vara med den jag är och inse att en utbildning inte gör varken till eller från när det kommer till att bara acceptera att jag aldrig kommer att bli någon annan än den jag faktiskt är.
Det är egentligen inga större nackdelar med att tacka ja. Jag kommer inte att förlora mer än den tid det tar att plugga på distans. Det är bara det där med att jag ju hade bestämt mig. Och, OCH att jag måste hitta min legitimation och skicka en kopia på den till dem och det originalet kan ligga hemma hos barnens far. Det behöver inte göra det, men det kan. Och honom vill jag inte prata med. Inte för allt jävla smör i småland. Fortsättning följer…
Jag körde en dålig patient till en avdelning idag. Eftersom jag visste att patienten var mycket sjuk och liksom kunde dö när som helst tog jag med mig en millitärsjukvårdare som går hos oss ett par dagar. Om man får ett hjärtstopp i hissen vill man inte vara själv. Jag gick fort, fort och skickade de anhöriga i ett annat hissystem.
När vi efter många om och men hade fått patienten på plats frågade den unge mannen jag hade med mig varför vi hade gått så fort. Jag sa som det var, hon kommer sannolikt att dö och kan göra det precis när som helst. Jag ville bara att det skulle ske lite värdigare än i en sjukhushiss. Han började nästan gråta. Han hade stått där och hållit patientens hand medan vi väntade på en säng att flytta över till. Han tog det så hårt när jag sa det. Som om det egentligen var en orimlighet att någon kunde dö. Någon som han för ett ögonblick varit nära. Han hade väntat hela dagen på att någonting spännande skulle hända. Så hände det. Det spännande är alltid en skör balansgång mellan liv och död. Det är inte så jävla spännande egentligen. Någon gång lär man sig det också.
Det finns saker som skulle ha kunnat göras annorlunda. Men inte av mig. Jag är nöjd. Jag är nöjd för att jag satte en grov nål och fick in vätskan som behövdes, för att antibiotikan blandade sig som den skulle. Jag är nöjd för att patienten fick komma i en säng och få det lite skönare. För att en mer kompetent läkare kunde göra en ny bedömning. Jag är inte ledsen för att patienten nog dör. Det är andra som är det och jag lämnar med lättnad och glädje över stafettpinnen. Alla de år som jag brytt mig för mycket och för lite. Alla de människoliv som jag sett blekna. Det är en lättnad att fokusera på nålen, på antibiotikan, på det jag kan förändra. Att vara en av dem som faktiskt klarar av, som inte låter ångesten över döendet ta överhanden. Om så bara för idag så var det en lättnad.
Efter ett par månader av smygande och sedan en månad av att bara ignorera så kom till sist frågan. Och jag har väl egentligen vetat att den skulle komma. Anat att hon har förstått men inte riktigt velat konfrontera mig. Hoppats att det skulle passera obemärkt. Men så frågar hon och jag kan ju inte ljuga. Så nu vet hon och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Ja, jag undanhöll information och nej, jag vill inte att hon skulle veta. Och ja, jag är bara 13 år gammal. Men jag har gått tillbaka till stora snus. Bördan blev för tung och suget för stort. Eller va fan, jag hade bara lust. Så enkelt var det. En missbrukare är en missbrukare är en missbrukare. Och någonstans där i mitten är jag. Och jag gillar att vara missbrukare. Jag faktiskt älskar att snusa. Så det så! Olle säger ”mitt liv är en kastrull, så klart så blir jag full”. Jag rimmar inget vidare och alkohol är inte riktigt min grej, men annars så.
”Han var ung en gång för länge, länge, länge, länge sen
En kladdare med färg.Varje färgtub var som tuttar i hans hand.
Nu är han 30 och svettig i hemlighet, färgerna är en grå smet.
Super upp sina stålar när han inte målar gråtande barn i falskt namn…”
Så kändes det idag. Eller när man plötsligt inser att den där tiden när man skulle vara så där jävla bra, den skulle kunna vara nu. Och den jävla tiden går åt till att vara bitter över att alla andra suger. Jag skulle kunna säga att det är Jossan som är så jävla bäng i sitt lilla blonda huvud, eller Anita som är så jävla lat. men det kommer ju ändå tillbaka. Det är ju jag som säger det. Det är fortfarande jag som spänner ögonen i folk och säger att det inte duger att försöka. Och vad ska jag säga? Det gör ju inte det. Varje missad nål är ett misslyckande. Alla som får dålig vård är människor som förtjänar bättre. Alla förtjänar bättre än att någon ”försökte”. Jag håller min elitistiska fana mycket högt på den fronten. Och när jag dumpar min student och går min väg så är det med argumentationen att jag försökte. Jag försökte berätta hur landet låg, men det funkar ju inte när folk inte lyssnar. Så jag tog avstamp i min elitistiska illusion och sjönk som en sten. Gömde mig på intaget och ville gå hem. Kände mig för gammal och för trött och så jävla fel.
Jag längtade hem till L och till sängen. Att få väcka henne framåt eftermiddagen och bara vara. Och istället blev jag tio år äldre. Istället hamnade jag på en brits med en mycket upprörd patient. Och jag satt där i min vita klänning (som jag har för att jag inte vill visa att mina trosor är svarta) och hade ingen aning om vad jag skulle säga. Precis som vanligt. Bredvid stod Anita och log. Gå din väg eller säg någonting smartare tänkte jag. Men hon sa att hon tyckte att jag var bra och jag tog åt mig. Skönt. Patienten lugnade sig och dagen fortgick och jag fortsatte längta efter hennes hår och hennes röst och att bara få vara. Inte vara mitt i kaoset av ingenting. Sedan stressade vi som fan och hade riktigt roligt, tills det visade sig att vi stressade för ett knappt två centimeter stort sår. Jag tror att blodcentralen också blev besvikna. Jag hoppas det.
Sammanfattning av dagen så långt:
Men efter det så kom jag hem. Jag fick ha min näsa i hennes hår, mina händer på hennes mage, under hennes tröja. Vara nära och vara så där sanslöst förälskad som jag nästan alltid är. Sedan körde jag henne till jobbet och åkte hem för att hänga tvätt. Det sägs att man kan göra annat en fredagskväll, men de som säger det ska nog inte kicka igång en kirurgitur 0745 imorgon bitti. Nu ska jag sova. När jag vaknar är det en dag utan uppätna underkläder, utan Jossan och utan huvudvärk. En dag när jag är ung, stark och nyfiken. Och får flexa tidigt för att träffa L en lite längre stund.
Och det är morgon. Och jag hatar mornar. Och hunden har ätit upp min favorit-BH. Således hatar jag hunden. Jag brukar gilla honom. Kaffet får mig att må illa och jag hatar kaffet. L är sen och jag ska vara på mitt jävla fittjobb om en halvtimme. Jag hatar att jag måste gå upp och ha den här jävla fittmorgonen utan min trevliga BH. Jag hatar att det behövs så jävla förbannat lite för att få mig att bli en obstinat jävla tvååring. HATA.
Idag har jag chockat en snickare genom att måla på väggen. Kanske får han bestående men. Det kan det vara värt. Rummet ska bli målat och det kommer att målas av mig (och L). Herr mycket viktig Snickare påpekade chockat att han brukade låta någon som kunde måla, och jag svarade att det var första gången, så det kunde gå hur dåligt som helst. Sekunden efteråt trampade hunden i färgen. Så kan det gå. men målat blir det, sakta men säkert.
Idag har vi haft Fru Villavän här på middag. De är ju som bekant de enda jag känner som faktiskt bor i en villa i ett småhusområde i en ytterförort, så de är mina villavänner. Hon är den enda jag känner som står upp för att man köper ett hus för att inte ha någon som stör en. Ja, för utom min far som skäller ut sina grannar när de klipper gräset när det är Middagsdags, men han är ju allmänt galen. Och honom ska jag snart försöka ringa igen. Ryktet om att han letar hus vid/i medelhavet gjorde hans bekantskap trevligare. Min kärlek är inte köpbar, men mitt intresse för att hålla kontakten är…
I alla fall, åter till tråden och frun i Villan. De har precis gått igenom det tredje missfallet och det är kris på många nivåer, så klart. Äntligen, efter otaliga meningslösa väderkonversationer, blev jag äntligen insläppt. Jag fick veta mer än att det ordnar sig och att allt är bra. Äntligen fick det lite djup. Äntligen mening. Det är så himla svårt att vara nära vän och att finnas där och ställa upp och vara allt det där om man inte får mer än den akuta krisen och sedan att det ordnar sig. Det kanske låter som att jag är värsta krisälskaren. Det är jag inte. Men jag vill finnas där, jag vill vara nära vän. Jag vill finnas där för dem, som jag känner att de alltid finns där för mig. Och nu fick jag det. Det känns så skönt. För nu vet vi var vi står. Kanske slipper vi prata mer om regnet på ett tag. Kanske slipper vi (jag) panika över att vi ska ses. Jag hoppas i alla fall det. Det vore bra.
Nu ska jag sova. Själv. Min älskade jobbar natt, och jag dag. Precis som vanligt. Men i morgon ses vi i tvättstugan. Så kan man ju också göra en fredagskväll. Det var lätt att få tvättid i alla fall. Alltid något
Och jag drömmer så konstigt igen. L lämnar mig gång på gång. Jag bara står där. Handfallen och skräckslagen. Jag gör ingenting. När hon säger till mig att hon vill flytta ut så förbannar jag min tystnad, men nickar i bifall. Låter henne gå. Hoppas innerligt i drömmen att det bara ska vara en dröm.
Och så vaknar jag och jag tänker. Om det finns ett värde i att tolka. Om det gör någon skillnad att jag vet varför jag drömmer att hon går. Men det måste det nog göra, för jag fortsätter ju tänka. Återigen sitter jag med mina skilsmässopapper framför mig. De ska vidare till barnens far och plötsligt slår det mig. Det är ju jag som spelar båda rollerna. Jag löser ut mig själv från sveket. Jag låter mig själv gå. Men jag kan inte spela alla roller, så L får ta den ena. Men hon går för att hon träffat någon annan, hon går för att hon har tråkigt, hon går för att hon inte orkar. Precis som jag gick. Och sveket finns där. Hur jag satte mig själv först. Hur jag såg mannen jag lovat att älska tills dess att döden skilde oss åt falla. Hur jag såg mina barn slitas i tu av att flyttas hit och dit och inte längre tillhöra en enhet. Och jag lät det hända. Det fanns ingenting att säga för jag ansåg mig tvungen. Jag lät mig gå.
Jag förlåter mig själv. Det är egentligen inte så svårt, men det tar lite tid…
