brev till 10:e våningen

Jag kommer inte från någon trasig förort. Jag är uppväxt i utkanten av norra mordor. Likväl är det Thåströms ”brev till 10:e våningen” som kommer närmast. Min gamla vän T flyttar hem. Ja, hon säger så. Hon tar sin man och sina två barn och flyttar till huset de köpt. I Mordor. Hur i helvete, frågar ni er, kan någon vilja bo där? Jo, det är ju det där med vanligheten. När man är som alla andra och inte vill vara någonting annat, inte får panik på husen med jämnklippt gräsmatta och en nästankristen livsåskådning.

Känslan av att träffa T är så slittrad. Det är så mycket av det gamla. En trygghet och en osäkerhet. Den trygghet som det bekanta alltid förmår att ge, och den osäkerhet det innebär att veta att man alltid, alltid kommer att vara annorlunda. Mordor är en död stad för mig. Jag är en död kvinna när jag kommer dit. Jag stänger av och försöker passa in. Jag gör som alla andra och jag hör ändå inte dit. Nervöst går jag genom stan och vet inte om jag ska hälsa, för alla är bekanta, eller titta bort, eftersom jag inte känner någon. Men T flyttar ”hem”. Till villa och heteronormativitet. Hennes son skrattar högt åt Snöret och skriker ”haha, du har en rosa tröja, rosa är en tjejfärg!”. Det är hans pappa som har lärt honom. Kul, jättekul rent av. Jag tror att de kommer att trivas. Deras barn kommer att växa upp i tryggheten och i lugnet. I syrebrist och litenhet? Nog inte. Det kommer att bli bra och jag unnar henne det.

Jag avundas henne, ingenting annat kan sägas. Jag vill också se det stora i det lilla. Jag har lagt nästan hela mitt liv på att verka vara som alla andra. Känslan av att aldrig bli det är delad. Jag vill ha mitt liv. Det är här jag är lugn. I grannträdgården klipps inte gräset, det skulle nog hota kablarna till de båda parabolantennerna. Samtidigt är mordor allt jag önskade. Normaliteten, vardagligheten och det välklippta gräset. Allt som aldrig kommer att vara. Som aldrig var menat att vara.

Och jag hittar ingen bra youtube-version, så  här kommer texten istället…

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev 

Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort 

Det är kväll här och jag jag har fyllt
mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår'n
och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
var bara sjutton år 

Är det is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar
där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte brajj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
eller om de va igår 

Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna i mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här i hemlighet 

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig

 

 

mamman jag ville vara

Idag hämtade jag dottern på fritids. Jag stannade inte och hade ångest, bytte om och åkte bara. Hämtade henne, tog med henne till jobbet, gick på asjobbigt möte. Hon satt med och spelade game boy. Underbart! Efter det McDonalds och en massa mamma-dotter-snack. Så himla trevligt. Hon får mig att minnas att det är underbart att ha barn. Att det är en gåva. För det är det faktiskt. Hon är underbar, fantastisk och jag har den stora äran att vara hennes mamma. Jag älskar att vara mamma till min dotter. Imorgon kommer Snöret. Jag tänker inte ha ångest då heller. Vi ska ju storhandla. Ska man handla behövs väl ingen ångest?! Om en halvtimme slutar scouterna och dottern ska hem. Vi ska spela spel och dricka te innan det är läggdags. Det är sånt som mamman jag ville vara gör med sin dotter. Det var så det var tänkt att vara!

 

novembermorgon

Det hade kunnat vara sensommar. Men det är det inte. Jag hade kunnat vara på väg härifrån. Det är jag inte. Istället är det novembrisk ickenatt och jag går till jobbet, utan minsta lust. I går kväll lyssnade jag på Tracy Chapman i bilen hem från jobbet. Hon sjöng om att ta en snabb bil och fortsätta köra. Det är kanske så man gör. Jag måste gå nu för jag är på väg att bli sen. Sen vill ju ingen vara. Nattpersonalen vill hem, som alla mornar. Chefen kommer och kikar så att vi har kommit, som alla dagar. Det är måndag och november och den enda orsaken att gå till jobbet är att någon annan ska slippa vara där. Puss världen!

 

nerd by proxy

Imorgon ska vi på hundtävling. Det ska bli spännande. Som alltid är nördarna intressanta och roliga. Ärligt talat så ska det bli jätteroligt. Som anhörig (medberoende?) är jag spänd inför hur vår lilla hund ska klara utmaningen och som tävlingsmänniska så är jag lite stressad. L har gjort ett jättejobb och har varit en jätteduktig proxy så att jag slipper nörda loss med ett eget intresse.Jag hoppas att de ror det i land. Om inte annat så kommer jag att få pizza från landet (och om någon ifrågasätter det så blir det stryk!). Pizza från landsbygden är ett självändamål. Nästan lika roligt som att titta på hundar (hundägare). Jag återkommer med en superduperintressant rapport

 

slutnattat

Jag är kvar i, eller tillbaka i sängen. Ett gäng minst sagt otysta hantverkare har iorningställt badrummet på övervåningen idag och trots att min dörr har varit stängd, så har det varit svårt, mycket svårt att sova. Frenetiskt har jag letat efter de fyra öronprobbar som ska ligga någonstans i rummet, men ack! Till slut somnade jag och sov oroligt tills de vid två bestämde sig för att bära upp badkaret. Då gick det bara inte längre. Nu har jag druckit kaffe, pratat med vännen A, duschat, tittat på ”Ullared” på datorn och slappat. Jag har ätit en chokladbit och en clementin till frukost och vilken dietist som helst skulle nog få en stroke av att titta över mitt näringsintag de senaste dygnen (åren?).

I morse var vi på utvecklingssamtal för Snöret. Det vill säga både jag och hans far. Fadern var som vanligt ganska sur och tog upp massor av utrymme med pedagogiska modeller han läst om och strategier han funderat över. Det är som det är. Jag blir tyst, för jag vill inte stöta mig med honom. Känns det igen? Alltid samma visa. Men i alla fall… Personalen sa att specialpedagogen varit på besök. Hon har observerat Snöret och givit personalen råd och strategier i ett och ett halvt år. Hon sa att om Snöret fortsätter att utvecklas i den här takten kan det bli hur bra som helt. Då kommer han att komma ikapp och vara som alla andra. Jag, som jobbat natt och var trött så att ögonen blödde, var nära att börja gråta. Det är första gången någon professionell har sagt det. Att han kan bli som alla andra. Han har börjat gå fram till barn och frågar om de ska leka, han kan säga vad han vill leka med och i mindre grupper fungerar han nästan alltid bra.

Återigen tänds hoppet. Hopp är en spännande sak. Man måste hoppas. Man kan hoppas på att bli fullt återställd efter en sjukdom. När det inte sker kan hoppet övergå i att man ska ha en kronisk sjukdom och ett långt liv med den. När det visar sig inte vara så kan man återigen låta hoppet vandra till att ha en fin och smärtfri sista tid. Det är en glidande process och transitionen är nog för det mesta omärklig. Var är jag? Vad är det jag hoppas på? Varför blir jag arg på mig själv när jag hoppas på det bästa?

Jag säger så ofta att man måste hoppas. Att man måste hoppas för att fortsätta leva, men jag unnar inte mig själv att hoppas. Jag känner mig bara korkad. Det löjliga är ju att jag vet att det är fel. Jag kommer också att låta hoppet glida. Att växla förväntningar och önskningar med det som är realistiskt. Jag måste lära mig att våga stå för mitt hopp. Självklart vill jag det bästa för min son. Självklart drömmer jag om att han ska utveckas och komma ikapp. Det är inte konstigt, inte fel. Jag kommer inte att dö av att hoppas. Men det känns som det. Det känns som att jag kommer att falla och aldrig mera resa mig. Som att jag förstör för mig själv genom att inte inse hur banalt och dumt det är. En vacker dag ska jag lära mig. Hoppas jag…

 

skiljas

Det som inte var meningen att vara ska äntligen lösas upp. Jag är så lycklig. Det kanske är fel känsla, men den är en berusande känsla att vara på väg att skiljas. Inatt skrev jag ut och fyllde i skilsmässoansökan. Det var så jävla skönt! Vi verkar kunna komma överens och det är ju nästan ännu bättre. Nej, det är det inte. Men det hjälper till att göra det enbart positivt. Med lite tur kommer jag också att få tillbaka mina tv-spel. Tyvärr på bekostnad av ett game boy, men sånt är ju livet. Jag kan skaffa ett nytt. Speciellt om jag blir utlöst från huset, men det gör inte så stor skillnad. Men lite frihet har ju ingen dött av.

Nu är det kent och kaffe och snus. En ljuvlig trio. Och så jag som inte har duschat idag. Men jag har sovit som en död i nio timmar och sedan gosat. Nu har jag inte tid längre. Sånt är livet tror jag. Jag funderar på att köpa godis på väg till jobbet. Jag gillar godis men blodsockret blir så jävla skruvat av att jobba natt att det inte känns så smart. Förut hade vi en vakt som alltid hade med sig godis. Nu har han fått sparken och hans efterträdare har ingen som helst känsla för hur man får kompisar.

Så nu ska jag åka. Konsum, sjukhuset, byta om, sätta upp håret. Säga ”Hej, molly heter jag och är sjuksköterska här i natt. Ledsen att väntetiden är så lång, jag hoppas att doktorn kommer snart, men jag vet inte och nej, det finns ingen tid att ge. Vill du ha fika medan du väntar?” Jag längtar. Jag hade inte alls hellre varit hemma och väntat på L och somnat brevid henne, för jag ÄLSKAR mitt jobb.

 

akuten

Igår kväll hörde jag en patient säga till sin man att jag var den snälla sjuksköterskan. Det kändes bra. Då har man spelat sin roll med omsorg. Nu har jag spenderat två helvetesnätter på akuten och har en kvar. Jag vill inte bemöta mer kritik. Jag vill inte höra att akutsjukvården borde fungera bättre. Jag vet att det är dåligt, jag skäms å systemest vägnar. Nu är klockan snart sju och jag åker hemifrån om en timme.  L kom hem och bytte kläder, pussade på mig och stack ut för att träna hund. All work and no play…

I natt finns det äntligen potential för att det ska komma någon erfaren läkare. Samtidigt är onsdagarna nästan alltid roliga. Måndagar och tisdagar suger aphjärna. Både för patienterna och för mig. Ja, för alla. Samtidigt som det inte händer så mycket roligt över huvud taget. Alla har kommit på remiss och är cirkulatoriskt stabila, i princip. Ingen behöver tas omhand superakut och det är väl hela krukset. Det gör att alla, ALLA får vänta. Stressen över väntande patienter timme efter timme är den värsta stressen.

 

and the drugs don´t work

Så är det faktiskt. Bara för att du dricker en kanna kaffe, bara för att du kedjesnusar, så försvinner inte oron. Det blir bara värre. Det blir liksom lite ostadigt, lite darrigt. Litte stissigt. Bara för att man behöver kompensera känslan gör det inte resultatet bra.

Vårt hem är ett kaos. Jag har gömt mig i sängen och vill inte gå ut. Det skulle ha lagts golv… all this talk of getting on… men det gjordes inte. Isättet är köket tomt och kakelmänniskorna kaklar, eller vad de nu gör, på övervåningen. Arbetsrummet innehåller vårt köksbord och en spegelbyrå extra och det går inte att gå in där. jag satt en stund på köksgolvet, men det blev hårt. Jag har varit ute med den lilla hunden, men det var kallt och rått och jag ville inte mer. Om en stund ska jag till sjukhuset och jobba. Halvnatt och sedan två nätter. Vad tänker jag med? Jag skulle ju inte jobba så mycket natt. Jag ville ju inte det, för att det sliter. Och så blir det så ändå.  Gång på gång. Och jag sitter mitt emellan viljan att gå dit och att bara krypa längre ner under täcket.

Men innan jag jobbar ska jag träffa min älskade.  Vi ska gå promenad och äta mat. Det är bra, det är rent av jävligt bra!

På skilsmässofronten fick jag svar av min äkta hälft som svarar att han hemskt gärna vill ha en ordentlig skilsmässa. Snarast. Underbart. Sedan bollar han över till mig att fixa allt, men det är okej. Jag kan leva med det. Vi har alltid gjort så. Jag föreslår och fixar, han säger ja eller nej. Han funderar på att sälja huset. Innan har han bara sagt det när han tycker riktigt, riktigt synd om sig själv, men nu verkar det vara en riktig fundering. Mig kvittar det lika. Han kan sälja, eller behålla, lösa ut mig eller låta bli. Så länge jag får min frihet och mitt flicknamn.

 

HJÄLP

Efter en evighet som separerad har jag till slut meddelat barnens far att jag vill skiljas. Wow, jag trodde inte att jag skulle kunna, att jag skulle våga. Men min fingrar bara tryckte på tangenterna och sedan skicka. Det blev ett mail. Tio år senare skickar man ett mail. Det är väl bara bra antar jag. Alla sätt är bra utom de dåliga och jag har haft ångest för det så länge. Grubblat på hur man ska göra och tänkt på vad som blir bäst. Vetat att jag aldrig skulle kunna säga det till honom. För jag klarar inte att säga någonting. Typ. Vi har våra bråk, men då är jag välprovocerad. Annars är det ja, tack och amen. Nu är vi ändå osams, eller jag är. Så jag passade på.

Jag längtar. Längtar efter den frihet som finns i det ogifta. Han får bo kvar i vårt hus om han vill. Jag skrev faktiskt det också. Och att jag kunde posta allt och boka tid med banken. Men det kommer nog inte att tas som att jag är trevlig, den här gången heller. Men sånt är väl livet. Jag orkade inte vänta längre. Varje gång jag mår mindre bra, varje gång jag är orolig för någonting, så växer skilsmässan till ett mörkt moln vid horisonten. För att jag vill men verkligen inte har vetat hur jag skulle göra. Nu är det gjort och det lär väl komma ett svar, med tiden…

Jag är så arg på honom, så jävla frustrerad för att det inte går att samarbeta. För att så små saker ska förpesta och göra kommunikationen omöjlig. Jag är så jävla trött på honom och på att ha honom i mitt liv. Men det är ju bara tretton år kvar.

 

och så lite bitterhet…

Klockan är över nio och jag ligger i min säng. Det är lite tidigt för att sova och jag har inte borstat mina tänder. Istället slappar jag med överblivet godis och försöker komponera ett medlidsamt mail. Det är inte så lätt. Fru villavän har haft sitt tredje missfall och alla ord är liksom slut. Själv får jag panikångest varje gång jag minns att jag är mamma. Vad säger man då? Glöm den där skiten och lev? Vi har en brutalt dålig period med Snöret. Jag vill inte vara hans mamma. Det bara är så. Jag vill kunna äta middag med min familj, jag vill sova när det är natt. Jag vill kunna träffa mina kompisar utan att tänka på om det är barnvecka och hur Snöret kommer att vara. Jag hatar skiten, så bara är det.  Jag vill inte. Jag är så in i helvete jävla less. Så jävla slut. Jag vill ha ett liv. Och så ska jag försöka känna mig in i sorgen över barnet som inte kommer. Om man räknar att vi kommer att fortsätta ha delad vårdnad så har jag 6½ år kvar med att ha Snöret boende hos mig. Han är fem år nu. Det är ju inte ens halvvägs. Men, han har slutat kissa på saker, han har slutat rymma, han har slutat slå mig och han har inte sönder saker för att jag låser toadörren. Inte just nu. Han äter inte och han sover inte. Men, hallå, det är ju marginellt mot ett barn som klöser en i ansiktet och kissar på sin matta varje gång han inte får som han vill. Men jag vet inte hur man orkar.

Så jag längtar efter trauman, hjärtstopp och adrenalin. Jag skämtar och är bara lite vassare än vanligt. När världen stannar upp och jag ska skicka ekg:n så blinkar jag bort tårarna. Jag tänker att panik bara är en känsla. Ingenting man dör av. Det är bara att få utlopp för rastlösheten, så går det över. Bara någon annan kan ta tiden att stanna upp istället. Om någon annan kan ta vacuumkänslan vid ekg-aparaten och paniken i att veta att det faktiskt inte är sex år, utan tretton. Det sägs att små barn är små problem och stora barn, stora problem. Det måste vara fel. Det bara måste.

Och jag bara måste säga att jag bryr mig. Jag måste bekräfta för mina vänner att jag ser och förstår deras förlust. Och visst lider jag med dem. Det är så in i helvete jävla tråkigt att de inte kan få sin bebis, nu när de tror att de vill ha en. Men visst, jag har varit där. Jag har önskat och längtat och saknat. Sedan fick jag och nu är jag här. Det är kväll, drygt fem år senare, och jag vet att jag inte kommer att få sova hela natten. Vi har alla vårt kors att bära.